Näsflöjten - en opera i tiden
Näsflöjten var en av det här årets mest omskrivna operor redan innan premiären i Vadstena. Nu har operan norrbottenspremiär och visas i Luleå och Piteå.
Foto:
Men vad de knappast kunde veta var att 2009 skulle bli året då Anna Odell fick hela kulturhavet att storma och Göran Hägglund skulle gå bärsärk mot "kultureliten".
Och när jag sitter i Acusticums black box och tittar på genomdraget av Näsflöjten som har nypremiär på fredag är det slående hur många repliker som knappt känns som ett manus - utan nästan som klipp ur verkligheten.
Operan handlar, i snabbversionen, om hur kulturministern förlorat kulturen som kidnappats och gör allt som står i hennes makt för att få kulturen tillbaka. Samtidigt som ministern är fast i tjänstemännens våld på bästa "Javisst, herr minister"-manér.
Departementsfolket i operan försöker definiera kultur på sina laptops och har mångkulturell prestationsångest, samtidigt som verklighetens kulturminster, Lena Adelsohn Lijeroth säger att hon inte tror på själva ordet kultur utan vill bryta ner ordet i beståndsdelar så det passar alla. Samtidigt framställs kulturen i Näsflöjten som just en mädchen für alles, allas lättfotade flicka.
Kritikerna har överlag varit positiva till föreställningen och kommenterat innehållet och operans sparkar åt höger, vänster och mitt emellan, och mot journalister och kritiker.
Något man däremot talat mindre om kring den här uppmärksammade är musiken. Den bubblar, puttrar och svänger kring absurditeterna som pågår på scenen, gör lån från Mozart i en katalogaria över kulturbidrag, snattar från bluesen och populärmusiken. Man skulle nästan kunna likna den vid den promiskuösa "Kulturen" som framställs på scenen, som flirtar med allt och alla.
- När jag fick partituret ringde jag faktiskt upp Fredrik Österling. Jag var lite chockad. Det var så halsbrytande i sina kast mellan stilarna, säger dirigenten Petter Sundkvist under pausen i föreställningen.
- Men när orkestern sattes ihop med accordeon och allt så föll bitarna på plats. Musiken är lite som ett långkok i den här föreställningen, där jag kan dra upp temperaturen eller sänka den om det behövs. Och gör vi det bra blir det som i filmen, där man inte tänker på musiken och den inte ställer sig i vägen för det som händer på scenen, säger Sundkvist.
En av de verkligt stora utmaningarna har varit tajmingen i föreställningen. Musiken, texten och koreografin kryllar av små detaljer, där en ironisk eller syrlig kommentar ska mötas upp av musiken, eller frånvaron av den.
- Så fort komedin ska in på scenen blir tajming väldigt viktig. Men jag tycker att den delen har utvecklat sig under resans gång. Vi har ju fått spela operan många gånger vid Vadstena slott tidigare i år, säger Sundkvist som inte riktigt vet vad han ska svara på frågan om det går att dirigera ironiskt, eller understryka ironierna i musiken från hans position.
- Ha ha, nej. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Jag är ju helt beroende av sångarna och musikerna i det fallet. Men jag ska inte säga att det inte går - och vi har kanske kommit så nära det går.
Men arbetet med tajmingen har i den här föreställningen sträckt sig längre än till arbetet med musiker och sångare.
- Det är mycket teknik i den här föreställningen. Vi har inget maskineri för scenbytena, utan de görs inför publiken och det har varit ett jättejobb att få det att fungera med musiken. Det är mycket mer med sådant än man tror, säger Sundkvist.
Samtidigt anser han att kammaroperans lilla format har stora fördelar konstnärligt.
- Processen blir väldigt dynamisk i en kammaropera. Vi kan ta större risker än den vanliga operan. Sedan tror jag att det är något i kammaroperan som tilltalar, som gör den angelägen. Egentligen jobbar vi med solistutryck på varje position i orkestern. Det gör det naket och sårbart och jag tror att kammaroperans form ligger i tidsandan.
Så jobbar vi med nyheter