Norrmännen bjöd på tappert motstånd och tvingade tyskarna hela kriget att hålla hundratusentals soldater som ockupationsstyrkor. Danmark som samtidigt anfölls gav upp tämligen omgående.
Tre veckor innan hade Vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen avslutats på enträgen uppmaning av bl a Sverige som fruktade en utvidgning av kriget och brittiska planer på att besätta och spränga Malmbanan och gruvorna i Lappland.
Många norrmän flydde tyska angriparna via norrbottniska fjällvärlden. Olga Raattamaa, Kejsarinnan Olga, i Kummavuopio, Erikssons i Kvikkjokk, Helambs i Vuoggatjålme och andra gjorde längs flyktlederna i väglöst land stora humanitära insatser för de flyende norrmännen. Järnvägslinjen Narvik-Kiruna användes på motsvarande sätt så länge det var möjligt.
Utskeppningen av järnmalm omdirigerades från Narvik till Luleå. De svenska eftergifterna till Tyskland för att kunna hålla vårt land utanför kriget har kritiserats främst med facit i hand. Per-Albin Hanssons samlingsregering hade en svår balansgång och tvingades ta många tunga beslut.
Transiteringarna från Norge av tyska permittenter och ännu mera av tyska soldater på norrbottnisk järnväg till Finland vid midsommartiden 1941, den s k Engelbrektsdivisionen, som föregick operation Barbarossa, det tyska angreppet på Sovjetunionen, tillhör de mest omdiskuterade. Röda arméns flygstyrkor bombade ett stort antal finska städer, och Finlands möjligheter att stå utanför kriget misstroddes av Moskva.
Fortsättningskriget inleddes som i Finland fram till våra dagar beskrivits som ett ”parallellkrig”, men som dagens finska historiker tenderar att kalla ett krig med på ena sidan ”bundsförvanterna ” Nazi-Tyskland och Finland. På sovjetisk sida benämndes kriget 1941-1945 ”det stora fosterländskapatriotiska kriget”, då uppskattningsvis 30 miljoner sovjetmedborgare stupade.
I Norge och Finland tyckte man länge att Sverige borde ha gjort en ännu mera aktiv insats för dem. Svenska regeringen såg som sin första förpliktelse att försöka hålla vårt land utanför kriget. Bistånd gavs i form av förnödenheter genom insamlingar. Under vinterkriget avstod Sverige som ”icke krigförande” mycket militär utrustning till Finland, inte minst flygplan. Under fortsättningskriget förklarade sig Sverige däremot ”neutralt” och gav inget officiellt militärt stöd.
Norge gavs svensk hjälp med att utbilda poliser, och i praktiken förtäckt även av militärer. Många bestående, gränsöverskridande mänskliga band knöts med flyktingströmmarna och biståndsinsatserna. I fallet Finland även genom den omdiskuterade överflyttningen till Sverige av krigsbarn och senare evakueringen inför kriget i Lappland hösten 1944. Sista krigsvintern hjälpte befolkningarna i finska Utsjoki och norska Tana - på ömse sidor i kriget – varandra att överleva.
Även inför den verklighet vi möter idag kan erinras om ordföranden Ragnar Lassinanttis ord vid öppningen av Norrbottens socialdemokraters kongress vid 20 års minnet 9 april 1960:
– Demokratin är inte en gång för alla given, den kan hotas av frihetsfientliga krafter och måste alltid försvaras!