En gång var tv från Norrland Eric Forsgren. Han for runt i landskapen och rapporterade från fjällvärld, glesbygd och kanske någon gång också en stad. Han visade upp en verklighet som Sverige inte trodde fanns och hans inslag var så anmärkningsvärda att de uppmärksammades i rikstidningarna. Och då handlade det inte direkt om avslöjande journalistik.
Det var under 1960-talet och vi som så tydligt minns honom bör vara födda på 1950-talet eller tidigare. Nu är hans tv-epok historia. Eric Forsgren har passerat sitt 87:e levnadsår och passar på att ge ut memoarerna i bokform, med den passande memoartiteln Mitt liv det som jag minns.
Det är en intressant och stundtals underhållande skildring av hur det nya mediet intog det då ännu jungfruliga Norrland. Det är alltså det omvända mot vad som nu skett under senare år och som verkar fortskrida: den mediala övergivningen av större delen av landet, eller i vart fall en fjärdedel: Norrbottens län.
I boken får vi läsa mycket om Forsgrens födelseort Robertsfors, Hermodsstudierna och sedan de första journalistiska uppgifterna som radskrivare för Umebladet, senare lokalredaktör på Västerbottens-Kuriren, reporter på Norra Västerbotten och så redaktionssekreterare på Nordsvenska Dagbladet.
Sedan blev det etern för hela slanten. Först på det som länge kallades radiotjänst. Eric Forsgren kom in just i förnyelsen, när radiojournalisterna skulle granska och inte vara hovsamma mot makten. Fram till dess hade makten själv hand om radiorefererandet. Radioombud i Kiruna var till exempel polismästaren Valter Eriksson.
Eric Forsgren blev radioreporter utan att ha avlagt röstprov, vilket upprörde den folkskollärarinna i Umeå som dittills varit ombud för radion i hela Västerbotten. Forsgren placerades i Skellefteå och där fanns inte ens en radiostudio. En sådan fick han bygga i det egna nyinköpta kedjehuset.
Efter radiotiden följde så det nya mediet tv, som nådde Norrbotten 1960 och som Eric Forsgren värvades till. Då flyttade han också till Luleå.
Tekniken var primitiv. Det fanns inga videokameror, allt filmades och framkallades. De först filmkamerorna hade kassetter för tre minuter film och fotograferna instruerades att vissla lite tyst när filmen närmade sig slutet och det var dags för Forsgren att avrunda intervjun. I Stockholm förundrades teknikerna över denna ständiga pippi som gjorde sig hörd i Forsgrens intervjuer.
Sedan gällde det att skicka filmen till Stockholm och radiohuset. Det skedde i regel med SAS, men ibland ställde F21 upp med en Flygande tunnan till Barkarby där en motorcykelordonnans väntade för vidare transport till den väntande nyhetsredaktionen.
Eric Forsgren hade många järn i elden. En tid var han också redaktör för Norrländsk Tidskrift och hade fingrar med i skapandet av kampanjen ”Vi flytt int” mot avfolkningen av Norrland.
Det är en bok fylld av små och stora händelser och inte minst då mediehistoria. Tyvärr finns där också brister. Ibland förekommer samma händelser i olika kapitel och den typgrafiska utformningen av boken har plumpar som borde ha upptäckts vid korrekturläsningen. Nu är inte denna bok speciell, alltför många egenutgivningar saknar just den nödvändiga redaktörkontrollen och den lika nödvändiga och noggranna korrekturläsningen.
Men den som har överseende med detta får en trevlig stund 1950- och 1960-talshistoria, decennier som nu känns så avlägsna.