Vad finns det för likhet mellan de snedväggiga ängsladorna i Norrbottens kustland, de aitor eller förvaringsbodar som kan skådas i nedre Tornedalen och – världsarvet Kishi vid sjön Onegas östra strand nära ”länshuvudstaden” Petrosavodsk i ryska Karelen? Likheten består kort och gott av timmerbyggnadskonst i lite olika tappning.
Påståendet kan förefalla minst sagt överdrivet om jag vill fördjupa den här jämförelsen. I Petrosavodsk bjuds det inte på samma jäkt som när man vill besöka ett annat världsarv, nämligen vår ursvenska köpstad Birka. Då väljer man passagerarbåten till Birka, med andra ord turen från Stadshuset i Stockholm över till Björkön i Mälaren. Samma förväntningar ligger också i luften för såväl Birka som Kishi. Det som skiljer är att Onegasjön ligger långt österut, långt bortom det historiska landskap som vi som svenskar har med oss från skolan. Här talas det istället ryska, och naturligt nog enbart ryska, från guidens sida. Resten får man söka tillgodogöra sig så gott det går.
Tag bara detta med namnet. Där får vi göra en språklig utflykt i flera steg. Från någon form av karelska ”zaonezhje” som betecknar strandområdet vid Onegasjön har vi det karelska ordet ”kizhat” med betydelsen ”samlingsplats” på en större ö i samma sjö. Där genomfördes enligt guiden rituella-hedniska lekar bland de finsk-ugriska stammarna. Vidare utvecklades där en uråldrig lokal träsnidarkonst. Slutligen infördes på ”de gamla rusernas tid” en tillverkning av ikoner som brukar jämföras med vad Novgorod kunde prestera.
Vill man göra en svenskinfluerad tolkning av allt detta skulle kombinationen bli följande: Birka i Mälaren var under 800- och 900-talet den stora handelsstaden där missionären Ansgar predikade. Ruserna från svenska Roslagen inkallades till Novgorod och grundade där en lokal härskarsläkt. Slutligen har vi handelsstaden Novgorod med sitt kulturella och ekonomiska inflytande mot nord och nordväst, mot Finska viken, Karelen och Nordkalotten.
Nu gestaltade sig inte allt på det här sättet. En del kom kanske bort i den språkliga djungeln, från karelska och finsk-ugriska stammar, från ryska och tyska språken för att till sist landa i svenska. Andra modifikationer får vi skylla på den kulturgräns, den skillnad mellan öst och väst, som inte bara var utan även är en fråga om språk liksom ”kultur” i påtagligt vid definition. Birka var lika med Västeuropa och den katolska kyrkans framstöt genom Ansgar. Novgorod och Kishi liksom Karelen hör mer eller mindre till Östeuropa, till ortodoxa kyrkan. Lättast uppfattas den skillnaden genom 1800-talets stora epos Kalevala där Karelen och den karelska gränskulturen får ge en smått trolsk stämning.
Så åter till utflyktsbåten och Kishi. Nu skymtar tornen och kupolerna och den timrade bogårdsmuren. Vägen bär uppåt, genom blomsterängar som en annan årstid bör ha stått likt överdådigt gula maskrosfält. Där bortom och mot horisonten reser sig de tre dominerande byggnaderna: Förklaringskyrkan från 1714 och kyrkan över Gudsmoders befruktning daterad 1764 samt däremellan ett klocktorn från 1874. Och allt detta är uppfört i utsökt timmerteknik, där våning är staplad på våning i en enda lång repetition. Förklaringskyrkan är försedd med inte mindre än 22 kupoler täckta med kyrkspån av asp. Den totala höjden blir således 37 m.
Det är frestande att man i guidesammanhang övergår till smått storvulna ord. I en något knölig översättning från tyskan läser vi: ”Genom sin fullkomlighet visar Förklaringskyrkan tydligt sambandet med den ryska konsten under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Tidens heroiska anda under Peter den stores tid återfinns i dessa byggnader.”
Hur mycket ska vi tro på ett sådant påstående? På en punkt tycks historien stråla samman. Slaget vid Poltava slutade inte bara med Karl XII:s nederlag 1713. Peters motsvarande seger ledde till mångårig fångenskap för talrika svenskar. När de återvände efter låt oss säga ett årtionde brukar man notera en konsthistorisk influens i svensk byggnadstradition. Vi talar hos oss i norr om klockstaplar av bottnisk typ som snarast består av ett antal kuber ställda på varandra, och allt naturligtvis uppfört i timmer. Klockstapeln i Kalix kan vara ett iögonfallande exempel på detta. Och en hithörande sak vet vi beträffande krigsfångarna. Under bortovaron hade deras tro fördjupats och dessutom hade de besökt den östliga världen och då rimligen sett skapelser likt Kishi.
Återigen ställer vi frågan om den ryska träarkitekturens storhet. Den här gången gäller det nedre Tornedalen, och två- eller trevånings härbren med bågformigt utsvängda väggar. Utbredningen är delvis en annan, nämligen sydvästra Finland samt ett område från Tornedalen ned till Österbottens svenskbygder. Även i det fallet talas det om östligt inflytande, om handelsförbindelser mellan Tornedalen och Vita havet.
Nu kanske någon till sist efterlyser den snedväggiga (men inte utsvängda) ängsladan, den som har sin främsta utbredning i Norr- och Västerbottens kustbygder. Där finns den fortfarande och förknippas med ”ladlandskapet”. Därmed har också inledningsfrågan om träarkitektur fått ett något skiftande svar. Kishi med sina kupoler är naturligtvis i högsta grad ryskt enligt vårt synsätt. De utsvängda bodarna har spår av detta, de hemvändande krigsfångarna har lämnat sitt bidrag och till sist ängsladorna – de skulle i den här samlingen snarast uppfattas som svenska.
Så kan man i Kishi låta tanken flyga iväg efter att ha fascinerats av kupoler som i fem avsatser strävar upp mot himlen.