Vår västerbottniska glesbygdsby var delad i två sekter och en mer färglös mittenplan.
Yttervänstern var min far, en helt unik hybrid mellan företagsamhet och Moskvakommunism, ytterhögern var hans bror, frälst på Amerika och Lewi Pethrus medan den sansade mitten utgjordes av socialdemokrater trogna Erlander och övertygade om Sveriges – och i någon mån sin egen – förträfflighet i världen.
När Sören Wibe landade i vår del av världen visste vi inte om han var fågel eller fisk i det politiska.
Landade?
Sören landade inte.
Han stormade in.
Dessutom kunde han spela gitarr och sjunga: Dylan, Donovan, Dan Andersson.
Det var min äldre bror Stig, senare blivande VPK-riksdagsman, som fiskat upp Sören i Tärnaby av alla ställen. De var bägge unga lärarvikarier, håglösa, för det intellektuella materialet i Tärna var inte mycket att hurra för; slalom och snöskotrar och ett halvt obegripligt språk.
De spelade bridge istället, lärde sig ta chanser. Bjöd sju sang och storslam på taskiga kort.
Något spanade de väl också på brudarna i Tärnaby som var välväxta och smidiga i slalombackarna fast de pratade den obegripliga tärnabondskan.
Sören och hans jämtländske kompis hade gått vilse i fjällen men utmattade hittat fram till en telefon i Fättjaure på den civiliserade västerbottniska sidan. Min äldre bror, den blivande revolutionären vid det "röda" universitetet i Umeå och senare VPK-riksdagsman var bakis denna dag och hade därför inställt revolutionen och beordrade mig till chaufför för att plocka upp de bägge jämtarna.
Bilen var en Vauxhall Velox, bilar hette så i början av 70-talet, den inställda revolutionens tid, och var ett utmärkt fordon när man var bakis. Handväxlad, mjukfjädrad, men bäst att ha en nykter chaffis om bylingen var ute på spaning i fjälltrakterna.
– Kör inte så fort, sa Sören när vi hämtat upp de utmattade.
Sedan tog han själv körkort och körde bra mycket fortare på fjällvägarna i Västerbotten. Med EU-stöd blev de allt bättre och fartvänligare. Då satt Sören redan i EU-parlamentet - som motståndare till EU!
Jag begrep aldrig det där.
Varför sitter du i EU-parlamentet om du inte vill sitta i EU-parlamentet?
Det var min ständiga fråga till Sören.
Vi hade alltid debatter i saken.
Sören hade ett tusental glesbygdsbor bakom sig, jag hade åtminstone 350 miljoner östeuropéer i ryggen.
De ville in i EU, köpa sig en Ford eller Volvo och få en toalett som funkade.
Men Sören satt i det där urtrista Bryssel mandatperiod efter mandatperiod och levde på hamburgare.
Hans bäste kompis var annars en habsburgare.
– Otto sa häromdan till mig...
– Otto vem, sa jag.
– Otto von Habsburg, svarade Sören.
Nu har det kommit ut en s k vänbok om Sören Wibes livsgärning. Man ska akta sig för vänböcker. De är ofta korrupta, glömmer och förtiger och är mest till för de efterlevandes salighet.
Mitt bästa minne av Sören är hur han körde ut stalinisterna ur VPK, men samtidigt vördade och aktade dem. I byn Kittelfjäll hade Sören och min storebror Stig i början av sjuttiotalet anordnat "högfjällskonferens" för kommunister. Inbjudna var partiets höjdare som C H Hermansson och Lars Werner.
Oförsiktigt nog också Norrbottenshårdingar från Båtskärsnäs vilket uteslöt varje diskussion om Östeuropa och Moskvas överhöghet.
"Flammans" representant Alf Löwenborg var på plats, vakade noga över CH, och skulle dagen därpå tillbaka till Norrbotten. Men bilen, en halvrisig Volvo kombi, vägrade starta.
Sören kom på råd.
– Vi ringer efter Valter!
Och Valter Lunder kom till Kittelfjäll.
Valter var minst av allt marxist, men han förstod sig på motorer.
Förgasaren rensades liksom tändstiften och maskinen gick igång, varpå Alf Löwenborg kunde anträda sin färd mot Norrbotten och fortsätta sina fronderingar mot moderpartiet VPK.
I byn är det numera ganska tyst. Men det finns ljusglimtar, afghanska och syriska flyktingbarn väsnas. Kanske stannar de och öppnar kebabrestaurang.
Mest saknar jag Sören Wibes höga ropa om sommarmorgnarna (vi bodde helt nära) när han höjde blicken från kaffekoppen och DN:s ledarsida:
– Håll käften småfåglar!