Säg Rövarviken och syfta då på en rätt obetydlig inbuktning på Fåröns strand strax norr om Piteå. Säg Fingermanholmen och avse istället den höga sandiga ”propp” som ligger i Piteälven och bildar skilje mellan Yttre och Inre Pitefjärden. Säg därefter Styresholm och plötsligt har vi förflyttat oss söderut.
Vid Ångermanälven ungefär en mil uppströms Nyland läser man på kartan Styresholm, Torsåkers kyrka och Hola folkhögskola. De tre okända platserna blir än svårare att förstå om man säger att de inbördes hör samman. Minsta gemensamma nämnare blir vitaliebröder eller vitalianer, återigen ett okänt ord.
Låt oss förklara i omvänd ordning de uppräknade platserna. Först har vi Styresholm, kallad för det medeltida Sveriges nordligaste borg daterad till sekelskiftet 1400. På södra älvstranden ligger något som vetenskapligt kallas för en castrum-curia-anläggning. Med det menas kombinationen av en befäst del och en förrådsdel. Idag framträder delarna som två genom djupa vallgravar avdelade platåer. Vid utgrävningar har man hittat ett knuttimrat hus med eldstad samt ett sådant som användes som bak- eller badstuga. Och fynden då? Mycket är det typiska för medeltida kulturlager med bl a keramik, vapen, lås och fingerringar.
Innan man kommit till utgrävningar var platsens historia spännande nog. Själva kullarna låg där väl synliga. Traditionen talade om sockennamnet Torsåker. Det har rötter i förkristen kult där man vid trosskiftet ”helgat” en oren plats som tillhört Tor, en av de främsta gudarna i förnordisk mytologi.
Vidare talade man om ett medeltida större sammanhang, kanske indirekt ett införlivande av områden i norr med det framväxande svenska riket. Lika gärna kunde vi nämna den nordiska unionen med två enheter, Danmark/Norge och Sverige/Finland.
Ser vi det ännu mera övergripande så stod kampen mellan två konstellationer, tyska Mecklenburg och Danmark symboliserat av drottning Margareta. Söker vi sammanfatta allt detta så brukar man tala om Kalmarunionens tid i nordisk historia.
I den kampen proklamerade Mecklenburg handelsblockad mot Margareta varför nordtyska städer blev utgångspunkt för kaperiverksamhet. I det fallet behövdes också fasta punkter. Stockholm inom sin mur kom väl till pass eftersom den staden fortfarande var i mecklenburgarnas händer. Flera namn kan nämnas: Visby naturligtvis. Faxeholm i Hälsingland hörde dit, vidare Korsholm nära det österbottniska Vasa och så slutligen Styresholm.
Ett år som 1398 berättar ett dokument mer om den saken. Den gången hade den ”svenska kronan” framgång, de tre nämnda borgarna fick överlämnas av vitalianerna och danska fogdar övertog befälet.
Ofta har man talat om vitalianer. Det ordet sägs ursprungligen ha betytt ”proviantanskaffare” men fick snart nog innebörden ”sjörövare”. Hellre kanske vi ska se dom som en företeelse bunden till den då nya Kalmarunionen där, som redan nämnts, Sverige/Finland, Danmark och Norge skulle förenas under en regent. Östersjön var vitalianernas aktionsområde och Norrlandskusten gick inte säker i det sammanhanget. Där har vi likt i en ask vitalianerna när de 1398 fick lämna sina fasta punkter som Styresholm.
Vår historia skulle kanske här ha varit slut – men ingalunda. Vi får tänka oss att de bortdrivna ”sjörövarna” spreds för all världens vindar så varför inte till Norrbottenskusten. När Artur Bygdén år 1921 gav ut sin skrift ”Källorna till Piteå sockens äldsta historia” återkom något av samma berättelse men med tydligare anknytning till oss i norr.
Artur var, förvånansvärt nog kemist men på ett sätt kan man i ordspråkets form säga att ränderna går aldrig ur. Hans far var överbibliotekarie i Uppsala och känd som utgivare av historiska verk och matriklar. Släkten hade dock sina rötter i det västerbottniska Djäkneboda. Sonens skrift var rent historisk och där bjöds på för många läsare okända källor.
Med den får vi läsa att vitalianerna först fördrevs från huvudfästet Gotland, och till slut lyckades drottningen med hanseaternas hjälp även göra slut på deras välde i Bottenhavet.
Hör bara: ”en skara vitalianer, vilka blivit övermannade av Piteå allmogemän, och efter att ha fått sin dom på Tingsholmen, överfördes till den närbelägna Fingermanholmen, där de med livet fingo sona sina brott.”
Kan man som historiker tro på en sådan uppgift? Bygdén gör det tydligt nog och tidfäster det hela till perioden 1396-98. Han åberopar också en annan händelse, och då från 1696.
Erik Dahlberg, mest känd för sitt storvulna planschverk ”Suecia antiqua”, hade genom rundskrivelse begärt att få uppgifter om de skilda bygdernas historiska minnen och sägner. Piteå stads borgmästare och råd svarade med en utförlig berättelse om just rövarna och deras avrättning. Den här gången hade berättelsen fått många flera detaljer. Just att man efter tre hundra år kom ihåg vad som skett betyder för Bygdén att beskrivningen var trovärdig.
Men ändå…? För mig personligen har berättelsen om rövarna en alldeles speciell, och då får vi nog säga känslomässig klang. Ett av mina första tryckta alster var just berättelsen om vad som då kallades birkarlarna och Tingholmen. Den infördes bl a i Piteå-tidningen julafton 1957. Tänka sig – det har snart gått 58 år sedan dess och i sig bjuder mitt eget skrivande på en smått historisk aspekt. Det betyder naturligtvis inte att ”rövarhistorien” vinner i trovärdighet utifrån just tidsavståndet. Men det betyder att jag som skribent den gången stod två generationer närmare själva händelserna. På 50-talet var hela historien en någorlunda levande tradition – på gott och ont – så långt jag kan minnas. Idag får vi nog säga att det hela är bortglömt.