Skolgången för samerna har skiljt sig mycket från de bofasta barnens skolundervisning. Den allra första skolan för samerna var Skytteanska skolan i Lycksele som inrättades 1632. Där utbildades samiska unga män till missionärer eller präster. Efter utbildningen skulle de fungera som missionärer bland övriga samer. Det var alltså inte fråga om någon allmän skolgång, skriver arbetsgruppen till boken Tåssåsens sameby. Del 1 Skolgång och traditionell kunskapsöverföring, redaktör Ewa Ljungdahl.
I inledningen till boken skriver de att syftet med boken är att sprida kunskap om samebyn och den samiska historien, framförallt bland barn och ungdomar.
Att samordna undervisningen för de samiska barnen visade sig vara svårt på grund av att renskötarnas barn följde med familjen vid de återkommande flyttningarna. Lösningen blev att undervisningen dels sköttes i fasta lappskolor och dels av kateketer (lärare som undervisade i kristendomskunskap) som ambulerade mellan olika visten.
Fasta skolor inrättades vid lappmarkens huvudkyrkor. På 1800-talet fanns det fasta lappskolor i Karesuando, Jukkasjärvi, Gällivare, Jokkmokk, Arjeplog, Lycksele och Föllinge. Dessa skolor var en sorts lärarutbildning. Meningen var att eleverna (endast pojkar) efter examen skulle arbeta som lärarassistenter eller kateketer på hemorten. De skulle biträda prästerna och lära samerna att läsa och sprida kunskap om kristendomen.
Parallellt med lappskolorna fanns det också kateketskolor. Det var flyttande skolor där undervisningen sköttes av kateketer och hölls hemma i kåtorna hos de samer där de var välkomna. Undervisningen varade en vecka i varje viste och då oftast under vintern. Ofta var det svårt att undervisa i en kåta på grund av att det var trångt, mörkt, rökigt och stökigt.
1913 års nomadskolereform innebar att staten tog ansvar för samernas skolgång, vilket innebar att nästan alla samebarn fick tillgång till skolundervisning och skulle gå i skolan från det år de fyllde åtta och till det år de fyllde fjorton. I denna reform la man tyngdpunkten på vandrande nomadskolor, vilket innebar att läraren följde samerna till deras olika årstidsvisten, där de undervisade barnen under de tre första skolåren. Efter de åren skulle barnen fortsätta skolgången i den fasta nomadskolan.
En av de sakkunniga i utredningen av reformen var kyrkoherden i Karesuando, Vitalis Karnell. Han tyckte att de vanliga skolorna var olämpliga för flyttsamernas barn, eftersom de då skulle vänja sig vid civilisationen, att bo i hus, äta med bestick och sova mellan lakan och därmed avvänjas från nomadlivet. De bofasta samerna skulle däremot gå i den svenska skolan.
När nomadskolereformen infördes räckte inte lärarna till. Småskoleseminariet i Murjek i Lappland kunde inte utbilda tillräckligt med lärare, därför ordnades det kortare lärarkurser om nio månader i Vittangi i Lappland.
1962 beslutade Sveriges riksdag om en omorganisation av undervisningen för samiska barn. Nomadskolan skulle jämställas med den övriga obligatoriska svenska skolan och namnet ändrades till Sameskolan. Nu blev också skolplikten nio år och samiska blev ett obligatoriskt ämne. Ett samiskt högstadium inrättades i Gällivare. Där fick barnen från hela det samiska området gå om de själva ville.
Röster höjdes för att samerna skulle få en bredare utbildning för att hävda sig i samhället, därför inrättades det 1941 en samisk Folkhögskola i Sorsele i Lappland. Biskop Bengt Janzon i Luleå ansåg till exempel att om samerna skulle kunna hävda sig behövdes det kunskaper och bildning. 1945 flyttades denna utbildning till Jokkmokk och 1990 bytte man namn till Samernas utbildningscentrum och är inte längre en formell folkhögskola.
Skolan har enligt författarna till boken haft stor betydelse för att höja utbildningsnivån bland samerna och att skapa kontaktnät för resten av livet över hela Sápmi.
Denna bok är viktig bland annat för barn och ungdomar så att de förstår samernas skolgång, eftersom den skiljer sig så mycket från de bofasta barnens skolundervisning. Men även mellan renskötarnas barn och andra samiska gruppers barn har det funnits skillnader, liksom mellan olika delar av det samiska området.
Boken innehåller många vackra bilder och intressanta berättelser av både äldre och yngre samer, som ger en bra skildring av samernas skolgång.
Arbetsgruppen har planerat att boksamlingen ska bestå av sex delar. Nästa bok ska handla om samebyns olika boplatser.