Beslutet om ”Framtidens skola” i Luleå är en fråga som väckt oerhört väljarengagemang. Den stora demonstrationen i november 2015 fick S-märkta förstamajtåg att framstå som interna klubbar. Med 8 000 namnunderskrifter har det dessutom vädjats om en folkomröstning. Men S-politikerna står fast, säger blankt nej.
Intressant är kommunalrådet Yvonne Stålnackes argument mot en folkomröstning: Att skolbeslutet redan är fattat. Det bildar en slags omvänd demokratisk logik då beslutsunderlaget redan från början fick svidande kritik för att vara framhastat.
Snabbt var man också på plats och tömde Svartöstadsskolan på inredning efter nedläggningen. Sommarlovet hade knappt börjat. En till synes medveten handling. Ingen återvändo ska finnas.
Notera sedan den antagonism som uppstod mellan politiker och föräldrar. Ingen samtalsvilja verkade finnas överhuvudtaget.
Ett av skälen var troligen att några medlemmar från Rättvisepartiet Socialisterna tidigt engagerade sig i bildandet av en aktionsgrupp. Säga vad man vill om RS, men i socialdemokratiska ögon är partiet politisk paria, betraktat likt den vänster som på 1970-talet utmärkte sig genom utomparlamentariska enhetsfronter i Maos anda. Eftersom dessa småpartier saknade parlamentariskt inflytande blev också infiltration och kamp i olika sakpolitiska frågor en politisk metod.
Retoriken, plakaten, aktionerna i fullmäktigesalen och slagordsramsorna bidrog säkerligen till det låsta läget. Genom detta retoriska brus kunde inte socialdemokraterna se de obundna och engagerade föräldrarna.
Blockeringen blev total.
”Självklart ska vi vara självkritiska kring hur medborgardialogen har genomförts”, säger kommunalrådet Yvonne Stålnacke i en NSD-artikel. Men hon gör det med en undertext av att man ”misslyckats med att förklara beslutet”.
Det finns nog inte så mycket att förklara. Däremot finns olika uppfattningar om det rätta. Där la en grupp föräldrar ner stor möda på att verkligen göra en värdig, alternativ analys. Som ignorerades.
De styrande politikernas agerande duger inte, tror jag många medborgare tänker i skuggan av detta. Därför kan också det här vara början till slutet för socialdemokratisk dominans i Luleå. Folket vill ha öppnare, intelligentare och mer initierad respons från sina styrande. Mindre maktdominans. Det är, tror jag, vad de tusentals namnunderskrifterna signalerar.