”Natten mellan den 13 och 14 juli 1666 uppstod en brand, som mer än något annat kom att ingripa i stadens öden och utveckling. En ’hastig och grym vådeld’ gick förhärjande fram över hela staden och stod ej att hindra, allrahelst som många av borgarne voro borta på sina sjöresor och i fiske. Så gott som hela borgerskapets både fasta och lösa egendom jämte handelsvaror gick upp i rök.”
Här ges en ögonblicksbild av vad som hände i ”staden” och detta för enkelhetens skull 350 år bort i tiden. Staden var lika med Piteå, det nygrundade centrum som hade kommit till vid Piteälvens mynning några generationer tidigare.
Piteå dåtida stad skulle även kunna motsvara nutidens Öjebyn, eller en samling timmerhus vid sockenkyrkan. Byggnaderna försvann snabbt i lågorna och det var ett vanligt öde för dåtidens trästäder. Tänk bara på storstaden London som brann samma år. Fem sjättedelar av London innanför ringmuren förstördes, likaså 13 200 hus och ungefär 100 000 personer blev hemlösa.
För jämförelsens skull så hade Piteå år 1642 endast 159 invånare, barn och gamlingar oräknade. Att bränder inträffade var alltför vanligt eftersom det vi vill kalla nutida brandförsvar saknades. Hur skulle man för Piteås del kunna bekämpa lågorna genom att hämta spannar med vatten från Avan nedanför dagens Margretelund? Och hur kändes det när man alltmer började tala om två oförsiktiga män som hade förorsakat elden när de övernattade i en sjöbod likaså vid Avan?
En annan förklaring gavs också. Många av borgarna i Piteå var tydligen ”borta på sina sjöresor eller i fiske”. Det antyder de tre hävdvunna näringsgrenar som brukar återfinnas i de övernorrländska städerna, nämligen ”köpmanskap”, ”hantverkerskap” och ”fiskerskap”.
Den där brandnatten i juli hade köpmännen redan seglat iväg med sina träskutor till Stockholm för att sälja eller byta bort Piteås överskottsvaror. Dessutom befann sig den fiskande befolkningen ute vid havskanten för att fånga strömming, salta in den och därmed skapa en vara som kunde avyttras i Stockholm eller Österbotten.
Inte nog med detta, kan man tillägga mitt i bedrövelsen. Det talas om att vid branden gick fast och lös egendom liksom handelsvaror upp i rök. Med det menas rimligen de timrade husen, bodarna och kanske bryggorna.
Hur det var med själva stenkyrkan tycks vara oklart i denna allmänna villervalla. Ibland sägs att kyrkan med tillhörande klockor förstördes, ibland att det enbart var kyrktaket som blev tillspillogivet.
Slutresultatet var dock helt klart. Återuppbyggnad måste det bli på bred front och frågan var snarast att välja en plats där detta skulle ske. Egentligen var den springande punkten den pågående landhöjningen, den som dåtidens människor kunde iaktta men inte förklara. Skulle sjöfartsstaden Piteå kunna leva vidare vid sockenkyrkan eller var man tvungen att flytta närmare havet.
Somliga ville använda befintlig infrastruktur, d v s stenkyrkan, men andra förslag gavs också. Vad som diskuterades inför flyttning var Gamla hamnen eller med modernt språkbruk badplatsen vid Hamnviken. Dessutom föreslogs Kåge strax norr om Skellefteå som överheten i Stockholm tidvis ville satsa på och gett namnet Hedvigsstad. Vidare nämndes Bergsvikshamnen vid Piteälven samt Strömsundet, det förslag som kom att förverkligas under det lokala namnet Häggholmen.
Stridigheterna var naturligtvis många innan man kommit så långt. Inte minst landshövdingen och kyrkoherden, båda med namnet Olof Graan, stod mot varandra i många frågor.
Två steg i den nya stadens tillkomst kan nämnas: För det första började man 27 augusti 1667 att röja bort skogen på Häggholmen och lantmätare fanns redan på plats för att staka ut den rutnätsplan som blev så karakteristisk för staden.
För det andra höll man 27 februari 1675 för första gången rådstuga i Piteå nystad. Rådhusbygget var på gång, tullstaket skulle uppföras och båda markerade stadens funktioner. Rådhuset användes nämligen av rådhusrätten och borgmästaren – detta var något av symbolen för en stad. Tullstaketet skulle administrativt skilja landsbygd från stad eftersom olika ekonomiska villkor gällde, bl a med tull vid varuinförsel.
Piteå nystad var fortfarande en trästad. Där stod utvecklingen tillsynes still från dåtid till nästan nutid historiskt sett. Det framgår inte minst av vad Abraham Hülphers skriver i sin resedagbok från 1758, således runt ett sekel efter nystadens tillkomst: ”Piteå nya stad är wid pass 1670 upbygd på en liten ö, Häggholmen, på ena sidan omgifwen af piteelfwen och söttwatn, på andra sidan af en wijk ifrån hafwet eller saltwatn. Är eij widlyftig men regulier bygd, så at man på torget ifrån de fyra utlöpande räta gator ser hela staden. Husen äro me d takwed betäkte. Någre ende äro rödfärgade. Skorstenar äro prydde med cronor. Gatorne äro ej stenlagde utan helt grönskande. Tre wäderqwarnar äro wid staden.”
Och slutligen en annan tidsbild, en helt modern sådan. Kiruna kan vara det valda exemplet. Som bekant ska stadens centrum flyttas inför gruvans fortsatta drift. Dagspressen kan nu bekräfta detta genom bilder av storståtliga konstruktioner i stål och betong eller helt enkelt det nya stadshus som här växer fram. Stadsflytt och stadsflytt kan någon mumla. Historiska paralleller och framtidsdrömmar säger kanske någon annan. Om inte annat så är de båda pusselbitar i Norrbottens mångskiftande väv.