Man brukar tala om de historiskt kända bröderna Lars Levi och Petrus Laestadius liksom om deras verksamhet under 1800-talets första hälft. Lars Levi minns vi för två saker. Han var prästen och förkunnaren som i Karesuando och med tiden i Pajala kom att skapa den inomkyrkliga laestadianska väckelsen. Han verkade dessutom som välkänd botanist med fjällfloran som specialitet och gjorde likt Carl von Linné en skånsk forskningsresa.
Petrus minns vi som präst men med lite annan profil. Han blev nämligen ”lappmissionär” i Pite lappmark och visitator i lappmarksförsamlingarna. Det är från den tiden som vi har hans båda ofta citerade berättelser, en form av ”litterära dagböcker”, utgivna 1831 och 1833 under namnet av Journaler. Där berättar han om natur och människor i Lappland liksom levnadsförhållanden i de byar han besökte. Den senare skriften blev också prisbelönad av Svenska Akademien.
Allt detta var tidsbegränsade uppdrag. Han behövde en prästtjänst och då i kustlandet, detta för sin fortsatta försörjning men även av mera privata skäl. I sin tidigare verksamhet hade den gode Petrus talat för att pastoralexamen skulle krävas även för tjänst i lappmarken. Om han själv sökte en sådan tjänst kunde han lätt beskyllas för att först sätta höga kompetenskrav, sedan skaffa sig en sådan tjänst för egen räkning. Istället sökte han bli kyrkoherde i Piteå landsförsamling och i Nederkalix, båda gångerna dock förgäves. Samma slutresultat blev det med Nederluleå. Istället blev han lärare vid Piteå lägre lärdomsskola.
Där kom Petrus Laestadius att verka från 1832 till 1836. Att arbeta som lärare var för honom något nytt. Staden däremot var honom välbekant. Här hade hans far växt upp. Här hade Carl Erik Laestadius gått i skola, sedan blivit komminister i Kvikkjokk och där uppfostrat sina yngre halvbröder Lars Levi och Petrus.
Till sist kan noteras att Carl Eriks son var länsman i närbelägna Öjebyn. Piteå var således något av en lärdomsstad i Norrbotten, där fanns också landshövdingen på den tiden liksom att prästfamiljerna ingick i vittförgrenade nätverk. En särskild skolbyggnad låg vid Torget i Piteå, alldeles intill dåvarande rådhus eller dagens museibyggnad. Denna som det kallas Gamla skolan låg vid Torget hade uppförts 1819. Påtagligt nära låg också länsstyrelsen liksom landshövdingens privata bostad. Piteå var nämligen residensort mellan 1816 och 1856.
I den sammanträngda staden på Häggholmen verkade således Petrus Laestadius med undervisning i två avdelningar, en för elementär undervisning och en lärdomsavdelning som skulle förbereda till inträde vid gymnasium. Det var enbart pojkar som fick ta del av den dåtida utbildningen och närmaste gymnasium låg av hävd i Härnösand, så småningom kompletterat med ett högre allmänt läroverk i Luleå. Familjen Laestadius var också i ekonomiskt trångmål eftersom en stor del av lönen för lärartjänsten var förbehållen en tidigare innehavare, med andra ord en form av pension som efterträdaren fick stå för.
I den situationen skedde uppbrottet från Piteå. Det var inte tal om flyttning med bil eller tåg på den tiden. Noteras kan att norra stambanan och förbindelsen till Luleå var klar först 1894. Nej, vad som gällde var sjötransport sommartid längs kusten. Det nämns att dåtidens modernitet, ångfartyget Norrland, trafikerade huvudstaden och Haparanda liksom mellanliggande hamnar. På liknande sätt kom familjen Laestadius till Docksta by1837.
Redan på långt håll hade man från båten sett Skulebergets karakteristiska brant, dessutom det landskap som vi idag kallar för Höga kusten. Långt in i Ullångerfjärden låg en sockenkyrka med anor från 1200-talet men som sedan många århundraden varit annex under Nordingrå.
Nu skulle Vibyggerå återuppstå som socken, med egen kyrkoherde lika med Petrus Laestadius. Mycket av livets praktiska sidor måste han ägna sig åt: att få till stånd en ny prästgård, att få sin årslön i kontanter istället för ett hundratal tunnor spannmål. Själv var han fattig och detta gällde också socken, ett litet pastorat med mest bara småbönder och backstugusittare.
Det var något av samma fattigdom som han skildrar i andra delen av sina Journaler. Sådan fattigdom skulle enligt Laestadius bekämpas genom att hålla fast vid boskapsskötsel istället för att, som i Ångermanland, lita på linodling och lärftstillverkning.
Idag återfinner vi Petrus Laestadius minnessten intill den gamla kyrkans östra gavel. Där talas om ”nitisk främjare av kristen tro och kultur i norrländska bygder”. Själva kyrkan var naturligtvis hans predikolokal men tidsandan var inte alltid lätt för en präst. Separatistiska rörelser trängde på.
I grannförsamlingen Ullånger fanns Per Brandell, en Pitebo som gripits av nyläseriet, det som med tiden blev Rosenius-väckelsen. Grannprästerna Brandell och Laestadius gick helt enkelt inte ihop eftersom Laestadius hade mycket att invända mot läsare och läseri. Så var det trots att de båda hade vad man ibland kallar för ”norrländsk” bakgrund.
Minnesstenens text låter därför lite överdriven beträffande förkunnelsen men med ”kulturen” är det en annan sak. De båda Journalerna har redan nämnts som litterära dagböcker. Än positivare är en sentida ”prästkollega” när han uppfattar Laestadius som ”den förste lappländske författaren av betydelse”.
Vad kan vi idag hitta av Laestadius och hans tid? I Piteå och som nära granne till Rådhuset/museet står ”hans” skolhus, visserligen under ombyggnad. Här har han vandrat omkring bland trähusen och intrycket stärks av kullerstensläggningen, ett osvikligt medel för att skapa kvardröjande småstadsidyll.
Och i Vibyggerå? Backen till kyrkan är brant och smått bortglömd. Där ligger den vitkalkade stenkyrkan från vars predikstol från 1770-tal han förkunnat. Och utanför kyrkan och i se n tid sitter jag och väntar på tidsbilder.
Där kommer två franska ungdomar med ryggsäckar – något i stil med vad vi kan tänka oss att Petrus också gjorde under sin tid som lappmarksvisitator. Vibyggerå är idag en del av Skuleskogen – och den i sin tur räknas som en del av världsarvet Höga kusten.