En bild kan väcka minnen, ibland också känslor. På Facebook publicerade journalistkollegan Stellan Mäki ett fotografi av kiosken i Murjek. Den finns inte längre, men byggnaden står kvar och har fortfarande den blanka, fina skylten med uppmaningen: ”VILL DU VETA MERA? Läs en tidning”.
Alla de där nedlagda kioskerna påminner om barndom och ungdom. Då fanns det minst en kiosk i varje större by och samhälle och det var liv och rörelse kring luckan. Varje järnvägsstation av betydelse hade en kiosk och på den stod det Pressbyrån. I den kunde man köpa Kexchoklad, tvåöres kola och lösa cigaretter av märket Bill.
Bananer var en vanlig vara i kiosken. De kom i lådor och kioskinnehavaren på järnvägsstationen i Jörn hade ett specialverktyg: En morakniv ytterst på en käpp. Innan det verktyget skapats hade det hoppat ut överraskningar ur bananlådorna. Folksägnen förvandlade det till fågelspindlar.
Kioskerna hade en fast kundkrets som alltid infann sig samtidig med tidningsbuntarna med Aftonbladet och Expressen. De stod och väntade otåligt vid luckan. De ville veta mera.
Själv minns jag den gamle rallaren Adolfsson i Arvidsjaur, som alltid anlände i rätt tid på sin gamla cykel till kiosken på Stationsgatan. Det ryktades att han var bror till den kände skådespelaren Edvin, men det blev aldrig klarlagt. Hursomhelst hade rallaren Adolfsson röda ballongdäck på sin svarta cykel och det var ju häftigt.
Häftig var också kiosken på Stationsgatan, byggd som ett burspråk och med ovanligt låg lucka. Bra för de minsta, för låg för en reslig gammal rallare och för låg för den långe kioskägaren. Det vi såg när vi kikade in genom luckan var en gylf och inte så mycket mera. Naturligtvis gav vi kiosken snabbt namnet Gylfen.
Kring Gylfen och alla andra kiosker fanns också en air av det mest förbjudna. Tidningar med titlar som Top Hat, Piff, Raff och allt vad de kunde heta, förvarades under disk och kioskmannen eller kioskkvinnan smög in det syndiga bladet i den oskyldiga kvällstidningen, som sedan fick ett helt annat pris.
Andra läsupplevelser bjöds också och kiosken födde en egen genre: kiosklitteraturen. Det var lättsam läsning, kallad ”skräplitteratur” av finkulturens förespråkare. Kiosklitteraturen försvann när kioskerna försvann.
Så här efteråt är det obegripligt hur alla dessa kiosker kunde försörja sina ägare. På den tiden åt vi ju inte 16 kilo godis per år och person, men kioskerna fanns där, i vart och vartannat kvarter. Sedan var det bara borta. Ingen har förklarat varför och inga aktionsgrupper krävde ett bevarande.
”VILL DU VETA MERA? Läs en tidning” står det fortfarande på den övergivna kiosken i Murjek. Nu gäller ”VILL DU VETA MERA? Googla”. Det försörjer ingen kioskägare.