Om inte om hade varit, skulle Norrbottens län, norra Norge och hela Finland ha blivit en del av den kommunistiska rådsrepubliken Fennoskandia. Det var de finska kommunisternas våta dröm och denna republik skulle omfatta ett jättelikt landområde därutöver: Karelen Vita havsområdet och Murmansk.
Om detta berättar finländaren K-G Molin i sin sjuttonde populärhistoriska bok som getts ut med stöd från Delegationen för den svenska litteraturens främjande och som bär titeln Spionkriget och med undertiteln Underrättelseverksamhet, upprorsplaner och utopier under Finlands 1920- och 1930-tal.
Det finska röda gardet hade också svenska kommunister i sin organisation. Vapen fördes över gränsen inför kampen om Skandinavien. Segern skulle ske genom att lamslå det svenska samhället. Det skulle ske med demonstrationer, strejker och även övergång till väpnad kamp om det var nödvändigt.
De svenska kommunisterna organiserade sig i hundragrupper, revolutionära styrkor bestående av 100 man. På så sätt skapades en kommunistisk underjordisk militärbrigad.
På order från Moskva indelades de svenska städerna och landsbygden i särskilda distrikt och rotar, med chefer som utser pålitliga kommunister att hålla uppsikt över sina områden och befolkningens politiska åsikter.
Nu blev det ingen kommunistisk kupp i Sverige, de svenska soldaterna vände inte bössorna mot sina officerare. Finland förbjöd 1930 kommunistpartiet och den kommunistiska drömmen om den stora sovjetiska rådsrepubliken falnade.
Men det sovjetiska intresset för Finland och norra Skandinavien handlade inte bara om området som en blivande rådsrepublik. Under mellankrigstiden blev Finland en del i ett sovjetiskt spionnätverk som täckte stora delar av Europa och med förgreningar till Nordamerika och Asien.
När den stora spionhärvan avslöjades visade det sig att en finlandssvensk kvinna var en centralfigur. Hon bar namnet Ingrid Boström, kom från Kristinestad och hade en följeslagerska, den vackra Lydia Stahl, som organiserade det sovjetiska spionaget i Frankrike och Nordamerika.
Boströms vittnesmål avslöjade spionnätverket och i USA var det ingen mindre än en ung J Edgar Hoover, senare FBI-chef, som fick utreda den vackra Stahls spionage.
K-G Olin berättar mycket och om många människor, om flera skeenden under de drygt 20 åren mellan krigen. Kanske i mesta laget då det hade räckt med ett händelseförlopp i taget, en bok om spionhärvan och en annan bok om drömmen om den nordskandinaviska rådsrepubliken.
Men bortsett från denna anmärkning blottlägger Olin nya tidigare okända inslag från mellankrigstidens historia och inte minst de svenska kommunisternas förhållande till det egna fosterlandet. Det gör han rätt i.