Hur gör man när det inte finns ett Sportotek som lånar ut skidutrustning och skrillor, eller när sista slantarna går till en matsäck? Tänker någon på att det kanske knyter sig i magen på många föräldrar när insamlingar drar igång till olika aktiviteter i skolan. En hundring per termin är väl inte så farlig? Eller? Och hur gör man om man inte har råd att gå ut skolan? Det funderar jag ofta på.
Vårt andra barn av tre ska lämna skolvärlden, tack och lov, jag gillar verkligen inte skolåren. Det kanske låter hårt, men skoltiden är kantad av många frågeställningar och ibland konflikter som jag tänker att man på ett enkelt sätt hade kunnat lösa.
Visste ni att man kan ha äkta skinn, kashmir och extra band i sin studentmössa? Förutom leopardmönstrade festöverdrag och siden i fodret.
Jag vägrar följa med i den nya trenden som innebär ”extra allt” på väldigt mycket idag, och håller mig istället till standardmössan och ett namn, i det här fallet på sex bokstäver och 2015. För den mössan får man hosta upp runt sexhundra spänn. Det kan man få mat för under en vecka. Jag informerar om min inställning till sonen som ska bära mössan och han är vid det här laget van att jag för det mesta tar strid.
Nästa steg är kläder och kanske skor. Jag noterade att man kan köpa plastskor att bära på studentflaket och det är ju klokt när man ska dränkas i alkohol. Addera en trerättersmiddag på stadshotellet, en raggarbil och en present. Om man vill. En del struntar i det och jag säker på att det finns de som struntar i det för det finns inte pengar i familjen. Vad händer med alla de ungdomarna under studenttiden?
Jag gillar inte när saker blir en klassfråga, som när sonens skola ordnade utflykt. Bad- eller skidresa för en kostnad. Gratisalternativet var en promenad på isen eller åka till stallet. Jag vägrade släppa min tonåring till skolan den dagen, bara som en protest för alla som kanske inte hade råd men gärna ville åka slalom. Ingen brydde sig säkert, men i mitt hjärta kändes det bra. Tro inte att jag bara gråter ut här, jag har upplyst skolan om min åsikt i ärendet och lagen säger rart att det allt får kosta en slant.
Jag förstår att det är omöjligt att få en millimeterrättvisa, men jag önskar av hela mitt hjärta att det så långt som möjligt hade gått att se till att ingen hamnar utanför. Hur skulle vi kunna hjälpas åt att lösa det?
Det är de här frågorna vi borde diskutera, inte huruvida kidsen ska få ha mobiltelefon i klassrummet eller inte. Vi är väl trots allt i skolan för att lära oss, och för att kanske ta studenten – om man har råd.