Lilian Ryd är känd för sin dokumentation av kvinnans värld, som i Kvinnor i väglöst land eller den mera nutidsbetonade skildringen av förändringen, allt under den underfundiga titeln Vi åt aldrig lunch.
Det ligger ett brett fält mellan Urfödans egentliga tidevarv och minnen från före lunchen. Inte mindre än 39 kapitel behövs för att täcka in ämnet liksom även 350 boksidor. Visst kan kapitelrubrikerna vara smått kryptiska som "Matsmaken" eller "Mögel skrapade vi bort" liksom "Söndagsfrid och vardagslugn".
Ifråga om "Matsmaken" där man rent av kan fråga sig vad som avses. Förklaringen hämtas från dåtidens insamlingsteknik. Det var skillnad mellan fisk som kom från not och den som fångades med nät. Det ni, där är det fråga om ”finsmakeri” och då i hushåll som vi lätt betraktar som fattiga, ensidiga i sitt utbud eller eländiga i största allmänhet.
Vi har ytterligare några ”stationer” om vi betraktar ämnet Urfödan i stort. En sådan är kapitlet om möglet, en annan ett kanske än mera makabert ämne, nämligen avsnittet "Dasset". Men, men, vem vågar sig vanligen på detta?
Att tvätta mögligt kött var tydligen helt möjligt. Likaså ansågs att om mask inte upptäcktes så skar man bort det gröna och åt resten som vanligt.
Även här får de äldre informanterna träda fram och berätta om en verklighet som vi inte riktigt förstår. Varför inte nämna slutstationen "Dasset". Pojkar i sjuårsåldern fick med sin egen kniv tälja till trästickor för toalettbruk. Även detta med sticka tycker informanterna ”var det bästa”, då tydligen jämfört med senare tiders användning av begagnade postorderkataloger.
Återstår så kapitlet "Söndagsfrid och vardagslugn". Vi får läsa hur Jokkmokks spridda befolkning levde i ett självhushållets samhälle. Man hade mat och värme, kåtor eller stugor, liksom levde i stort sett väglöst och penninglöst. Man följde årstidernas rytm, hade tid att fira skymningsstunden innan den enkla lampan skulle tändas. Allt framstår som en fridfull tillvaro – men var det så överlag? Nutida läsare har svårt att anamma budskapet i sin helhet.
Se bara på omslagsbilden som väl illustrerar en gången tid. Maria Larsson har tagit upp ett kok potatis vid fjällgården Skájdde i väglöst land tio mil väster om Jokkmokk. I bakgrunden skymtar en höhässja liksom att vallen är slagen. Potatis och foder inför vinterns stallperiod var naturligtvis en resurs väl värd att förvalta. Men se på hennes värkbrutna kropp, hennes tandlösa mun, hennes självvuxna käpp för att ta sig fram hemma på tunet.
Kontrasten blir stor om vi nämner att Maria var mormor till Johan Märak, den samisktalande och numera pensionerade kyrkoherden i Jokkmokk. Även han är en av berättarna i boken Urfödan. Även han blir ett belägg för hur nära oss i tid som Marias tillvaro i själva verket är. Det är den närheten som blir den stora behållningen för mig när dokumentationen I finns tillgänglig.