När Lillemors värld rasade samman

1986 åker den 19-åriga Lillemor till Frankrike och träffar en man som hon blir förälskad i. Men när hon kommer hem får hon efter ett läkarbesök beskedet att hon smittats med hiv. Konsekvenserna av det som "bara var en förälskelse" blev förödande. Livet kastas omkull och i de mörka stunderna ser hon ingen framtid. För på 80-talet var beskedet om att man smittats med hiv lika med en dödsdom och Lillemor fick veta att hon bara hade ett år kvar att leva.
Men Lillemors mamma tycker ändå att hon ska tänka på framtiden. Kanske utbilda sig.
Hon lämnar Norrbotten och bosätter sig i Skåne, där hon startar ett nytt liv. Hon förtränger att hon har en livsfarlig smitta, då hon har så låga virusnivåer i sitt blod att de inte längre är mätbara. Lillemor träffar en man som hon blir kär i, gifter sig med och de skaffar två barn. Utan att hon berättar för honom om sin sjukdom.
Men så blir Lillemor sjuk och det uppdagas att hon är hiv-smittad. Maken får reda på sanningen och är först stöttande. Men efter ett halvår polisanmäler han Lillemor för att hon inte berättat och hennes värld rasar samman. I media blir hon hiv-kvinnan och hon förlorar hem, barn och sin frihet. Hon döms till två och ett halvt års fängelsestraff för försök till grov misshandel, eftersom hon inte smittat maken eller barnen.

I filmen Hur kunde hon har filmaren Ingela Lekfalk tillsammans Lillemors vän Jenny Sjunnesson försökt berättat Lillemors historia och hitta några svar, bortom kvällstidningarnas sensationsrubriker, på hur det kunde bli som det blev.
- Det var hennes man som ringde och berättade vad som hade hänt, säger Jenny Sjunnesson och berättar att hon reagerade som många andra. Hon hade inte heller en aning om att Lillemor var hiv-smittad.
- Det var klart att jag blev rädd först och det har varit jättejobbigt att se en vän gå igenom det här. Samtidigt har jag lärt mig väldigt mycket om hur samhället fungerar och ser på hiv, säger Sjunnesson och berättar att initiativet till att göra en film kom från Lillemor.
Jenny Sjunnesson berättade i sin tur för filmaren Ingela Lekfalk om sin vän och Lekfalk blev intresserad.
- Lillemor ville ju berätta, men jag frågade mig om man kan göra en film om det här. Men hon var så övertygad om att hon ville göra en film. Och för mig som producent har det varit värdefullt att ha Lillemors vän Jenny vid min sida. Vi har jobbat i team tillsammans med fotografen Anders Bohman och ljudteknikern Christoffer Demby, säger Ingela Lekfalk.

Lekfalk berättar att det har varit en svår process att filma en människa som befinner sig i en sådan kris som Lillemor gjorde då de mötte henne.
- I början grät hon bara. Hon hade ju aldrig pratat om sjukdomen och allt som hänt. Hon klarade inte av att prata om vissa saker, men det vände och hon har en väldigt stark röst i dag och klarar av att berätta själv om det som hänt, säger Lekfalk.
Arbetet har tagit längre tid än vanligt. De började filma på allvar i maj 2008 och klippningen har tagit sex månader. Skälet är att ämnet varit svårt att ta sig an och att det finns så många tabun kring hiv. Och Lekfalk är medveten om att filmen kommer att tas emot på väldigt olika sätt, beroende på med vilka glasögon man ser den.
- Jag tror att Lillemor kommer att bli väldigt hårt dömd av vissa, medan andra kommer att förstå henne. Hon har ju ett stigma med sig och vi funderade väldigt mycket på hur vi ska få folk att lyssna. Men jag hoppas att filmen väcker frågor, säger Lekfalk.
- Dessutom har det varit en speciell film att göra eftersom vi inte vetat om Lillemor skulle få permission eller inte, säger Lekfalk.
Hon har dessutom fått investera stora summor pengar i filmen under de år som gått och hon har fått jobba dubbelt för att ro iland projektet.
- Filmen är en ekonomisk katastrof för mig och det har varit stunder då jag tänkt att jag inte fixar det. Men vi har fått stöd av Tove och Sirel Peensaar på Filmpool nord, säger Lekfalk.

Filmen kommer att få premiär i maj och distribueras av Folkets bio. Dessutom kommer Socialstyrelsen att visa filmen för vårdpersonal i utbildningssyfte och den ingår i en europeisk kampanj för att minska stigmat kring hiv. Utöver det har flera utländska tv-kanaler slutit avtal om att sända filmen.
Men SVT tvekar. Filmen har skickats till etisk granskning och man märker en viss frustration hos Lekfalk över att SVT är så ängsliga för att sända Hur kunde hon.
- Man diskuterar om det är förenligt med deras etiska regler att visa den. Samtidigt har SVT visat dokumentären om Hagamannen, trots att mamman till barnen vädjade till Sveriges television att inte visa den. Det är märkligt. Men jag tror att den ängslan beror på att frågan är ny, säger hon.