Det har skrivits flera böcker om Lenins resa från Zürich till Petrograd, allt från Fritz Plattens ”Lenins resa genom Tyskland i plomberad vagn” till Michael Pearsons ”Det plomberade tåget” på svenska och så Hans Björkegrens ”Ryska posten”. Den handlar mera om den bolsjevikiska förrevolutionära verksamheten i Stockholm, men har ett kapitel om Lenins resa genom Sverige.
Catherine Merridale är en brittisk historiker som går grundligt tillväga i sin bok ”Lenins resa Vägen till revolutionen 1917”. Den handlar kanske inte så mycket om den bokstavliga resan utan är mera en utvecklingsresa. Å andra sidan har hon bokstavligen tagit tåget och rest i Lenins spår, besökt Zürich, Malmö, Stockholm, Haparanda och Torneå och sett platserna revolutionären angjorde på vägen mot revolutionen.
Lenin och en grupp andra bolsjeviker befann sig i landsflykt i Zürich när tsaren avsattes och en provisorisk regering tog över makten. För bolsjevikledaren gällde det att så snabbt som möjligt ta sig hem och ta över revolutionen. Frågan var bara hur. Första världskriget pågick och gränserna var stängda. Men så var det ju detta med att Ryssland var Tysklands fiende och tyskarna såg en möjlighet att krossa tsarväldet genom att ordna fri lejd för Lenin och revolutionen.
Så kunde åttadagarsresan på 300 mil börja. Det är vår i Zürich. ”I Torneå är det kallt som i graven”, skriver Catherine Merridale och förmedlar observationer om de båda gränsstäderna. Hon ser minnestavlan om Lenins resa som finns i Haparandas imposanta stationshus. Samtidigt återvänder hon till Thomas Cook som påpekade att det finns tre platser som alla som kallar sig beresta i världen måste se: Citadellet i Timbuktu, Samarkand och så Haparanda. Det sade Cook för 150 år sedan, så han hade inte upplevt första världskrigets Haparanda.
I boken nämns också skomakaren i Haparanda som bistod bolsjevikerna i smugglandet av information. Han placerade de värdefulla bladen mellan sulorna i skon. Skomakaren hette Rönnmark. Han brevväxlade med Lenin, blev välbeställd på smuggelaffärer och senare en tung socialdemokratisk ledare i staden.
Det där med den fria lejden genom Tyskland var inte helt enkel för Lenin och hans sällskap på 16 personer. Hemma i Ryssland gavs en order om att alla ryssar som tog hjälp av Tyskland för att resa hem skulle gripas vid gränsen. Lenin fick inte bara köpa billiga biljetter till den gröna tyska järnvägsvagnen, uppgifter fanns också om ett rent ekonomiskt stöd. Det var en känslig sak.
Det var enkla förhållanden som bolsjevikledaren och hans kamrater upplevde på tåget. Det fanns ingen restaurangvagn och Lenins hustru fick laga färdkosten på ett svenskt spritkök. Det skulle dröja till ankomsten till Malmö innan det blev lite fest över resan. Där hade Lenins vän Jacob Fürstenberg låtit duka upp en brakmiddag på hotell Savoy. Lenin ville inte äta, han ville förhöra Fürstenberg om senaste nytt. Lenin var imponerad av den socialdemokratiske ledaren Hjalmar Branting som hjälpt honom att fly från tsarväldets polis.
I Stockholm ordnades en penninginsamling för Lenins sällskap. Bland bidragsgivarna fanns högerledaren Arvid Lindman som hade villkoret att Lenin skulle resa hem och inte stanna i Stockholm. Själv gick Lenin till varuhuset Pub och köpte en ny kostym och lågskor. Efter att ha ekiperat sig och mött politiska vänner blev det en välpepprad biff på hotell Regina innan det var dags att gå till centralstationen och tåget till Haparanda. Det hör till saken att hotell Regina först inte ville släppa in Lenin med sällskap. De såg för slitna ut efter resan och de var illa klädda.
Tågresans första etapp var en nattresa till Bräcke dit tåget anlände klockan 5.30. Där blev det tågbyte och en lång dagresa mot Boden tog vid. De fick nu se hur den schweiziska våren förbyttes i norrländsk vinter och hur snötäcket växte ju längre tåget rullade norrut. Till Boden C kom tåget klockan 22 och det blev tågbyte igen. Nu blev det nattåg till Haparanda, en resa i låg fart som tog sju timmar på den 16 mil långa banan.
Väl framme i Haparanda återstod frågan om Lenin och hans sällskap skulle få passera gränsen. De åkte i slädar över Torne älvs is till gränskontrollen i Torneå där kontrollen tog tid. Lenin förhördes i flera timmar och han hävdade att hela tiden att han var journalist på väg hem. Till sist släpptes bolsjevikerna över gränsen och vägen låg nu öppen mot Petrograd.
Vid 23-tiden samma kväll anlände tåget med Lenin och hans sällskap till Finlandsstationen i Petrograd. Stationen var fylld av folk, av arbetare men också av soldater. Nu väntade revolutionen, Ryssland skulle bli proletariatets diktatur. Vägen dit var dock inte spikrak. Catherine Merridale gör en noggrann genomgång av det politiska spelet, om det tyska finansieringen av bolsjevikernas kamp och försöken att torpedera ledaren Lenin med hjälp av uppgifterna om att han tagit emot tyska pengar. Allt dock förgäves. Lenin var för stark och företrädarna för en demokratisk utveckling för svaga.
Catherine Merridale gör en intressant genomgång av upprinnelsen till och genomförandet av det kommunistiska maktövertagandet. Dessutom med det överraskande svenska inslaget i händelseutvecklingen. Lenin hoppades också på en revolution i Sverige, men här vann den reformistiska socialismen under den politiker han beundrade, Hjalmar Branting.