Var och en som sysslar med historia kommer snart nog i kontakt med en grundläggande fråga: Vad är sanning av det jag har läst eller forskat fram om gångna tider? När Bibeln skildrar anklagelserna och rättegången mot Jesus stod domaren, självaste ståthållaren Pontus Pilatus, tvivlande inför de skiftande argumenten. ”Vad är sanning” lär han ha sagt.
Jämförelsen kan förefalla smått vågad i ett resonemang om historisk sanning, liksom om medeltida historia från vårt kustland. Låt oss i alla fall gå vidare med ett exempel. Det är snarast en legend, en berättelse, som kretsar kring flyttningen av kyrkklockan från Kyrkbyn till den nybyggda stenkyrkan i Öjebyn. Kyrkbyn var i det här sammanhanget lika med dagens fornminnesområde nära Långnäs flygfält, således nära Bölebyn och Piteälven.
Utifrån traditionen kan man räkna ut att förflyttningen skedde någon gång kring 1425, när den nya kyrkan i Öjebyn stod klar. Transporten bestod i att klockan fördes på en flotte som grundstötte vid nuvarande Klockstenen, klockan sjönk ned i vattnet och var därmed försvunnen. Just detta var traditionens huvudmotiv. Stenen låg synlig under generationer och tjänade därmed som ”bevis” för att så var det.
Sagt och gjort: sägnen och stenen fanns kvar och piteborna funderade vidare. På 1930-talet var det dags att gå till handling. En slagruteman var säker på sin sak, grävning och spontning gjordes för torrläggning och på det sättet kom man ned till sex meters djup och en samling stenar. En kran skaffades fram för att kunna röja sig vidare ned i djupet. Då kom misslyckandet att spontningen inte höll för vattentrycket och gropen vattenfylldes. Därmed var historien dock ingalunda slut.
Lokalpressen skrev om undersökningen och vädjade om pengar till nya insatser. Inte minst behövdes medel till fortsatt länspumpning. Klock-Anders, projektets store entusiast, var den som inte minst eldade på förhoppningarna. Sen kom olycka nummer två. Maskineriet gick sönder och skadade en av arbetarna, dock inte livshotande. Därmed var det också slut på att gräva och sponta, ja även på entusiasten Klock-Anders drömmar. Allt detta återges enligt en annan kyrkby-entusiast, Helge Lundgren och hans uppsats i Piteå museums årsbok 2003.
Trots allt levde traditionen om kyrkklockan kvar och grävningen, spontningen och vattenfyllningen blev en nära nog lika viktig sägen som själva klockan. När jag i slutet av 1960-talet kom till Norrbotten som museiman fick jag höra ungefär samma berättelse återgiven men då med två viktiga undantag.
Den här gången befann vi oss i de djupa skogarna i närheten av Glommersträsk. Och dessutom: den här gången var det snarast Klock-Anders som fortfarande stod i centrum. Hans tro på att kunna finna klockan sviktade aldrig men däremot hans ekonomi. Så långt jag kan minnas framställdes det hela som att Anders mer eller mindre ruinerade sin familj. Så här långt efteråt, med andra ord på 60-talet, insåg nog de flesta att traditionen om klockan inte var något att bygga på.
Detta till trots kan vi påstå att de entusiastiska grävarna var på rätt spår och att dagens kunskap sätter in Klockstenen i ett större historiskt sammanhang. I botten har vi traditionen om Kyrkbyn och Klockstenen. Kyrkbyn utpekades hela tiden som den äldsta kyrkplatsen i älvdalen. På 1920-talet blev det en omtolkning av lämningarna, från kyrkplats till begravningsplats och man ansåg sig t o m kunna beräkna kyrkans storlek, 100 till 150 personer. Snart nog hade man även en alternativ tolkning, Kyrkbyn var lika med en gammal marknadsplats.
Omfattande utgrävningar gjordes där under åren kring 1970. Vad som då hittades var boplatslager och inte mindre än sjutton husgrunder, de flesta i form av timmerhus, men även ett nedgrävt s k grophus kunde konstateras. Lösfynden var också talrika och delvis av främmande ursprung. Vad sägs om ett pilgrimsmärke från Vadstena vilket väl passar in i platsens tänkta ”kyrkliga” karaktär. Men en vegetationshistorisk analys visar på en bosättning som hade nötkreatur och som förmodligen etablerades samtidigt med marknadsplatsen. Tidigare hade där funnits en rågsvedja.
Mycket mer om utgrävningarna kan man läsa om i Thomas Wallerströms avhandling "Norrbotten, Sverige och medeltiden" från 1995. Vad som däremot fortfarande saknas är kyrkgrund och gravar. I den bemärkelsen kan Kyrkbyn inte klassificeras som kyrkplats.
Var återfinner vi nu Klockån i allt detta resonerande? Fraktades kyrkklockan på sin timmerflotte och sjönk den vid Klockstenen för att aldrig mera kunna återses? Fanns överhuvudtaget Klockån på den tiden det begav sig.
Helge Lundgren har en påtagligt nykter syn i den frågan. Han säger rent ut att på den tiden existerade inte Klockån, detta beroende på landhöjningen. En kartskiss med inlagd strandlinje för 1300- och 1400-tal visar att här fanns istället en utbuktning av Piteälven med uppgrundningar samt en markant höjdformation som Lundgren benämner Klock- och Kläpphällan. Är det Klockstenen eller Klockhällan vi ska satsa på i vårt sökande?
Här får vi avbryta vårt sökande för den här gången. Är det traditionerna vi ska lita på och säga att där finns det åtminstone en kärna av sanning som omformats under seklen. Så kan tankarna flyga iväg under ett besök en gassande varm sommardag vid den sten som i alla fall kallas för Klockstenen. Och som dessutom var aktuell på 1930-talet då man grävde till sex meters djup på jakt efter kyrkklockan. Det är idag mest bara survatten kring stenen – och dessutom sticker kanten av träsponten upp ur gyttjan. Åtminstone så långt är vi på rätt plats.
Men visst blir vårt kulturlandskap en smula fattigare om vi inte får tro på sägnen? Mygg och det vi åtminstone i min barndom kallade för trollsländor återstår, dessutom ett knastrande torrt kalhygge. Slutligen står i vatten-ävjan bestånd av sprängört, vilken Linné år 1732 i Tornedalen kallade för Cicutan, den som är livsfarlig för korna att äta. Se där tittar kulturlandskapet i alla fall fram om än i ett oväntat sammanhang jämfört med kyrkklockan.