”Då minns jag platsen invid kyrkan
minns jag torget i min första värld
mitt första torg i världen
Där i mitten står det också
fast vi kallade den inte så i Öjebyn
en obelisk
en spetsig pelare av marmor
kallad Marmorstenen
ensam i sitt slag
Så formulerar sig Harry M Hällgren i diktsamlingen Epos från 1981. Det är Öjeby-sonen Hällgren som minns sin barndoms bygd, med kyrkan och kyrkstugorna, marmorstenen och jordbrukslandskapet. Detta ställs mot vad han sedermera sett ute i stora världen, närmare bestämt Tuilerieträdgården i Paris. Tydligt nog antyds också ett motsatspar, barndomens historiska miljö vid sockenkyrkan och resenärens besök i den franska slottsträdgården med tillhörande pelare av sten. Det som binder samman är marmorstenen. I ett större sammanhang kan vi istället kalla den för obelisken eller den fristående avsmalnande pelaren karakteristisk vid sekelskiftet 1800. Den antika, eller snarast den egyptiska, grekiska och romerska kulturens obelisk, hade återupptäckts och flyttat till Paris och London.
Vad poeten Hällgren däremot inte nämner från torget i Öjebyn är det fristående stentornet, det som ibland kallas för klocktorn, ibland för stiglucka eller kapell, eller som ibland faktiskt uppfattas som en kastal. Det är den senare benämningen som ger oss ett större kultursammanhang. En kastal var således ett fristående försvarstorn av sten från medeltiden och byggdes ofta i anslutning till kyrkor som på Gotland och Åland. Kastaler kunde också vara början till borganläggningar som utvecklades i Kalmar och Stockholm. I norrländska sammanhang nämner man oftast kastalen i Brunflo i Jämtland – och så har vi tornet i Öjebyn.
För Jämtlands del beskrivs vanligen hur kolonisationen under medeltiden trängde fram söderifrån längs kusten till i höjd med Ångermanälven och därifrån i riktning mot Storsjön. Där gavs goda villkor för jordbruk, där uppstod således en rik bygd i spänningsfältet mellan det norska Tröndelag och det svenska Södra Norrland. Där fanns också en ”tvärförbindelse” från kust till kust, från Medelpad till Tröndelag, inte minst utifrån pilgrimsfärder till den helige Olavs grav i som vi av gammalt säger Nidaros.
Storsjöbygden låg vid den färdvägen och kolonisation innebar även att kyrkan som samhällskraft syntes just genom kyrkobyggen. Kungamakten låg inte långt efter och bevakade sina intressen inte minst utifrån det nät av fasta byggnader som kyrkorna bildade.
I centralbygden vid Storsjön uppfördes under 1100-talet tre kända kastaler, Hackås, Sunne och Brunflo. I det fallet brukar man tala om att den svenska ärkebiskopen utsåg Brunflo som kyrkomaktens centralpunkt i landskapet. Där byggdes omkring 1170 en kyrka, snart nog också kompletterad med ett försvarstorn.
Den norske kungen Sverre Sigurdson var inte mycket sämre. Han hade besegrat jämtarna och gav 1178 order att skapa en kyrka med tillhörande kastal i Sunne. Och Hackås, som egentligen hade den äldsta stenkyrkan för församlingsbruk i landskapet, följde med i samma nyordning.
Kastalen i Brunflo står kvar välbevarad till dags dato, byggd i kalksten, med kvadratisk grundplan med 9 meters sida, av 18 m höjd, samt försedd med en inre spiraltrappa upp till krönet som idag skyddas av en trähuv. Och funktionen då? Alla förefaller eniga om att det gällde försvarshänsyn eftersom i kyrkligt avseende Jämtland hörde till Uppsala och därmed Sverige medan samma Jämtland var ett norskt landskap. Lägg därtill att ärkebiskopens egendom Södergård låg i Brunflo och att tornet kunde användas för att förvara prästerskapets tionde.
Om Brunflokastalen blir ett inslag i kampen mellan svenskt och norskt, mellan ärkebiskop och kungamakt, vad kan man då säga om tornet i Öjebyn? Klocktorn eller kapell var där de alternativa förklaringarna. Redan 1918 lanserade den blivande konstprofessorn Henrik Cornell tolkningen att tornet var en omgestaltning av en kastal. Den tanken fördjupades snart så att en möjlighet uppfattades som en verklighet. Vid en kyrkorestaurering på 1960-talet blev frågan åter aktuell. Byggnadshistorikern Iwar Anderssons undersökning ställde upp alternativen stiglucka – klocktorn – kapell. Han använde sedan uteslutningsmetoden eftersom tornet i sig uppvisade alldeles för stora sidoöppningar för att äga en försvarsfunktion. Likheten med Brunflokastalen till funktionen har därför avskrivits.
Men hur är det med klocktornet i Öjebyn i så fall? Visst är det lågt i förhållande till stenkyrkan men två andra utvägar finns. Tornet kan ha hört till en ursprunglig träkyrka, och därmed är vi inte så långt från att på platsen faktiskt kan ha legat ett kapell i sten. Eller ska vi likt andra forskare jämföra med Uppsala domkyrka där det fanns ett fristående torn från 1200-talets slut till stadsbranden 1702? Med en djärv tanke kan vi vidareutveckla ärkebiskoparnas influens. I Brunflo restes en kastal i anslutning till den andlige furstens gård redan på 1100-talet. Även Pitebygden var intressant för ärkebiskopen och då på 1320- och 1330-talet, när älvdalen uppläts för fiske och odling, ja t o m kanske kolonisation. I det företaget var också ärkebiskopen delägare. Brunflo och Öjebyn kan visserligen vid helt olika tidpunkter ha uppfattats som väsentliga områden för högst densamme, låt vara att det var skilda personer som innehade ämbetet. Är det därför rimligt att anta att ett fristående torn uppfördes i Öjebyn likt i Uppsala långt tidigare? Jag ska inte besvara den frågan men sambandet kan antydas.
Harry M Hällgren minns från sin barndom Marmorstenen och kyrktorget. Vi är betydligt djärvare. Vi tillåter oss frågan: hur var det egentligen med stentornet, kastalen i Brunflo och ärkebiskoparnas intressen i norr?