Av en slump fick jag för en kort tid sedan reda på att biblioteket i Arvidsjaur skänkt bort min kulturrådsstödda diktsamling, Leprakolonin. Förfarandet från Statens kulturråd är sådant att om en bok får kulturstöd, så distribueras den till landets samtliga bibliotek.
Biblioteken har emellertid under lång tid ogillat detta av staten subventionerade stöd, och ofta aktivt motarbetat det. Argumenten går tillbaka på "att man inte har plats", "att läsekretsen inte efterfrågar detta" (som i fallet med min bok), eller att "det är för mycket böcker som kommer från Statens kulturråd".
I dagarna har Leprakolonin blivit nominerad till Norrlands Litteraturpris, och även fått en mycket positiv recension i Aftonbladet. Statens kulturråds motiv för att ge just min diktsamling pris, verkar ha stöd i andra kvalitativa sammanhang.
Låt mig göra en jämförelse: om det funnes en konstinrättning, förgrenad på länets kommuner, som systematiskt, utan vidare granskning eller godkännande, kunde sortera ut de av en expertnämnd, tillsatt av Statens kulturråd, och som denna nämnd fann som mest konstnärligt kvalitativ, utmanande, välarbetad, eller på andra sätt konstnärligt högstående, så tror jag att konstnärer skulle reagera. Gallra ut det som är mest framstående! Släng ut de bästa verken från gallerierna!
Jag vill vara väldigt tydlig med att denna krönika inte enbart handlar om min egen diktsamlings öde på den norrbottniska litteraturarenan. De författare och blivande författare som kämpar med sina manus, med utgivning, och att få medias uppmärksamhet, i Norrbotten, är i allra högsta grad berörda.
Hur ska nu biblioteken i Norrbotten lösa "platsbristen"? Mitt råd är att rensa ut böcker i stora upplagor, som redan har en stor marknadsföringsapparat bakom sig. Så resonerade också arbetsgruppen i Statens kulturråd, för skönlitteratur, som jag själv var ledamot av i början på 2000-talet. Är upplagan över en viss brytpunkt, behövs förmodligen inget litteraturstöd.
Om uppdraget för biblioteken i Norrbotten vore däremot att uppfylla de exceptionellt välformulerade meningarna i landstingets kulturplan fram till 2016: "Den huvudsakliga strategin är att lyfta litteraturen som konstform, underlätta författarskap i Norrbotten samt verka för att Norrbotten ska utmärka sig som ett skrivande och läsande län." Hur skulle man då "gallra" i bestånden och i de förhatliga kartongerna från Statens kulturråd?