För ungefär ett årtionde sedan, kanske lite mer, började kultur- och nöjesavdelningarna på tidningarna flyta ihop. Låt vara att de redaktionella rubrikerna Kultur respektive Nöje kvarstod, men innehållet närmade sig vartannat mer och mer. Liza Marklunds appell till bokrecensenter om att även deckare borde recenseras som vilken annan litteratur som helst, slog på sin tid ner som en spjutspets in i de mer avgränsade områden som kultursidorna innebar. Idag har Marklund fått igenom sitt krav. Populärlitteratur i alla former avhandlas på sidor som förr inte skulle ha tagit i tång med vare sig deckare eller chic-lit.
Men inte nog med det. Väggarna mellan en tidnings olika redaktioner har inte bara försvunnit mellan kultur och nöje. De senaste åren har dessutom den tidigare Berlin-muren mellan ledarsida och kultursida försvunnit, och kulturskribenterna på ledande dagstidningar är lika mycket, om inte mer, företrädare och förespråkare för olika politiska linjer och åsikter. Konst och kultur i sig är givetvis politisk eller opolitisk, vilket recensenten får förhålla sig till. Men att i fristående så kallade kulturkrönikor bedriva politisk propaganda får nog räknas som ett paradigmskifte i dagspressens historia.Kultursidan har gått från att vara ett ställe där konst i olika former avhandlas, till att bli en utlöpare av ledarsidan. Hur f-n gick det till? Och hur kunde det gå så fort?
Frågan är vad läsaren av kultursidorna i en dagstidning verkligen vill ha. Intressanta recensioner och artiklar om konst och kultur i olika former är ju det självklara svaret, skulle man tro i alla fall.
Det finns också en stark tendens i det av sociala medier genomlysta klimatet att avkräva varje individ hans eller hennes politiska tillhörighet. Även till en undertecknad krönikör av obetydlig rang i ett nationellt tidningsperspektiv, så kommer många propåer och uppmaningar att ta STÄLLNING.
Jo, jag skulle också kunna och vilja skriva om korrumperade kommunalråd som sätter sina egna intressen framför medborgarnas eller naturvårdens. Men det tycker jag är de grävande journalisternas uppdrag, som kan sitt jobb bäst.
Politiseringen av kultursidorna i ledande media har skett smygande, men väldigt snabbt. Man släpper krönikörerna fria att yttra sig i politiska frågor av alla de slag. Kultursidan som en utlöpare av ledarsidan. Var det så vi ville ha det?