Vi kan se dem på Haparandafotografen Mia Greens bilder, krigsinvaliderna, när de passerar gränsen mellan Sverige och den ryska rådsrepubliken Finland. De är på väg hem, men de uttrycker ingen glädje över det. Det kanske inte finns något hem att återvända till.
För svenskarna kom krigets följder nära under de år tågen med krigsinvalider rullade genom Sverige. Poeten Bo Bergman diktade i Dagens Nyheter så här efter att den första invalidtransporten:
Här har du din älskade åter
men armarna har han glömt
Första världskriget innebar ohyggliga förluster i människoliv och så många sårade. De krigförande makterna ville få hem sina krigsinvalider. Det fanns bara en säker passage mellan öst och väst och det var via Sverige och Finland. I Sverige tog sig Statens Järnvägar och Röda korset an transporterna. En liknande överenskommelse träffades också i Ryssland. De krigförande makterna fick stå för kostnaderna.
Först skulle transporten ske sjövägen, över Luleå, för SJ ansåg att Haparandabanan redan var alltför hårt belastad av krigstrafiken. Ryssland motsatte sig detta och ville ha utväxlingen av krigsinvaliderna över Torneå/Haparanda. Så blev det också.
I Haparanda såg stadens pamp vid denna tid, direktören och konsuln Sven Unander, möjligheter till lysande affärer. Han hyrde raskt fyra stora överbyggda brädgårdspråmar för krigsinvalidtrafik över gränsälven.
I Haparanda stadshus vädrade man också pengar under krigsruschen, så även på krigsinvalidtrafiken. I stadshuset kunde kamreren gnugga händerna över stora överskott när krigsinvalidtågen började rulla. Det blev pengar till vatten- och avloppsledningar och till ett modernt ålderdomshem.
Stadens goda affär var järnvägsspåret till hamnen, som Haparanda stad byggde från statsbanans provisoriska järnvägsstation. Det blev inte bara ett spår, det blev en hel hamnstation som löste problemet med gränsöverfarten i väntan på en bro över älven.
Hamnstationen fick plattformar för persontrafiken, byggnader för resgods och för tullen. Stickspår med godsmagasin byggdes för speditionsföretagen. Vid hamnstationen uppförde Medicinalstyrelsen en desinfektionsanstalt. Den hade den korta parollen: ”Renlighet eller utvisning”.
Det gick snabbt för Haparanda stads järnvägsbyggare. Redan under sommaren byggdes hamnbangården och spåranslutningen till den från statsbanan, som nu nått gränsstaden.
När tågen så började rulla drog en fläkt av den stora världen in i den lilla staden Haparanda. Här väntade nu sovvagnståg skyltade ”Haparanda-Bergen-Newcastle” på avgång. Det var tågen för de flyktingar och andra resenärer, som hade pengar på fickan och råd att resa bekvämt. I sovkupéerna fanns diplomater, politiker, artister, spioner, gulaschbaroner och andra som valt den enda öppna vägen mellan öst och väst. Den kommunala hamnstationen hade bärare som tog hand om det fina folkets bagage.
Den 13 augusti 1915 inväxlades det första tåget med krigsinvalider på hamnbangården. Det fylldes med 69 tyskar och 191 österrikare som anlänt från Ryssland. Krigsinvaliderna var avmönstrade och hade avslutat sin krigstjänst. Det rullade också tio tåg med krigsfångar från Haparanda. Det var sjuka krigsfångar.
Varje tåg hade plats för 250 krigsinvalider, fördelade på 50 officerare och 200 meniga. De transporterades i var sin klass i tåget. Officerarna i 2 klass, som motsvarar dagen 1 klass, i bekväma fyraxliga boggievagnar och manskapet i 3 klass, dagens 2 klass, i inte lika komfortabla tvåaxliga vagnar. En vagn var speciellt inredd för de som blivit psykiskt sjuka av kriget. I tågen fanns också läkarmottagning och operationsrum.
Resan gick direkt över natt och restiden var två dygn och 14 timmar. Utspisning skedde dels ombord på tåget, men också under de längre uppehållen i Mellansel, Bräcke, Hallsberg och Nässjö.
Totalt skulle 63 162 krigsinvalider och sjuka komma att passera stadens hamnbangård i sammanlagt 328 tåg. Förutom ryssar, tyskar och österrikare var det också soldater från Ungern, Bulgarien och Turkiet som passerade. Det var betydligt fler krigsinvalider som transporterades till Ryssland än från Ryssland.
Det var inte fritt fram att bege sig till stationerna och se invalidtågen. Stationerna där utspisning skedde spärrades av. I Haparanda var det mera öppet och fotografen Mia Green kunde dokumentera krigsinvaliderna.
Sjötransporten över Torne älv skedde med de stora brädgårdspråmarna. De bogserades över älven och var liksom tågen Röda korset-märkta. De hade plana golv och utrustade med bårar. Överfarten skedde i samarbete med ryska sjukvårdsmyndigheter.
Hamnbangården var så länge den fanns en mycket god affär för Haparanda stad. Av SJ fick staden från starten 50 öre för varje resenärs enkelresa mellan statsbanestationen och hamnstationen. Senare höjdes taxan till 75 öre.
Staden var inte heller blygsam i prissättningen för gods. Posten fick betala 15 kronor för varje vagn det första året, därefter fem kronor. Generalpoststyrelsen ansåg det fortfarande för dyrt och byggde en linbana över gränsen. Speditörerna fick betala 6 kr och 50 öre för varje vagn som rullade till och från statsbanestationen.
Staden tog också ordentligt betalt för krigsinvalidtrafiken. I den första överenskommelsen sattes priset till 300 kronor per tåg. Det kan jämföras med de 8 000-9 000 kr som varje tågs hela resa genom Sverige skulle få kosta.
Röda korset ansåg att priset var i högsta laget och försökte i juni 1916 pruta till 100 kronor per tåg. Staden skulle inte få tjäna oskäligt på invalidtransporterna. Men staden höll emot och priset kvarstod.
Det var inte bara Röda korset som ansåg att Haparanda stad gjorde för stora pengar på sin hamnstation och krigsinvalidtrafiken. SJ:s generaldirektör Axel Granholm skrev sommaren 1916 och anmärkte på de höga taxorna. Han gjorde det i ett brev till civildepartementet. Granholm ansåg att 30 kronor för en vagn och 75 öre för en resebiljett var för mycket. Han yrkade att staden av departementet skulle hänvisas till underhandlingar med järnvägsstyrelsen. Men inte heller SJ-chefen lyckades pruta.
Avkastningen på stadens investering i hamnbangården var rena drömmen. Hamnbangården kostade bara 66 000 kronor att bygga. Redan första halvåret 1915 blev vinsten 27 000 kronor. Sedan fortsatte de stora överskotten. Bara för året 1917 redovisades 134 000 kronor i vinst. Haparanda stads hamnbangård var landets sannolikt lönsammaste järnvägsanläggning.
Sedan gick det för staden som för många privatpersoners snabbt vunna förmögenheter under krigsruschen. Pengarna försvann lika snabbt som de erövrats. Stadens affärer kom i olag och Haparanda hade i många år skatterekord bland landets städer.
I Haparanda 2015 passerar det också flyktingar, men hundra år senare är det inte staden som gör sig pengar på nöden. Nu är det bara de privata intressena. Konsul Unander i Haparanda har efterträtts av skivbolagsdirektören Bert Karlsson i Skara.