Katarina Pirak Sikku grävde i den rasbiologiska forskning som samerna utsattes för av Statens rasbiologiska institut under 1920-talet och in på det kommande årtiondet.
– Jag som hade tänkt göra mitt examensarbete om bortglömda fotbollsplaner i glesbygden och som jag alltid beundrat på resorna hem från Umeå.
Hon grävde och fann Herman Lundborgs böcker, med titlar som Rasbiologi och rashygien, Svensk raskunskap och Västerlandet i fara.
– Då hittade jag grejen, säger hon under ett samtal med rubriken "Kan sorg ärvas" med historikern Curt Persson och författaren Maja Hagerman under Boken & Bild.
Samerna och tornedalingarna utsattes för Lundborgs fältstudier på 1920-talet och början av 1930-talet. Katarina Pirak Sikku har följt rasbiologernas spår, träffat människor som blev föremål för skallmätningar och fotograferingar.
– De visste inte vad Lundborg och hans medhjälpare var ute efter. De kunde ju inte språket. Samerna klädde sig fina när de begav sig dit de skulle för att fotograferas och mätas. De gjorde sig fina men blev fullständigt anonymiserade.
Katarina Pirak Sikku besökte universitetsbiblioteket i Uppsala och tog del av rasbiologiskam institutets arkiv, av alla uppgifter om de människors som anonymiserats, mätts och fotograferats.
– Jag bad att få nakenbilderna skickade till mig, men det nekades. Det var jag sedan tacksam för. Sedan fick jag en ursäkt för att jag inte fått bilderna, för de är ju en offentlig handling.
– I stället använde jag min egen kropp. En systerdotter fick fotografera mig. Sedan ritade jag av bilderna.
Katarina Pirak Sikku försökte identifiera människorna på bilderna, men är osäker på om alla vill att identiteten ska komma fram.
Under arbetet med utställningen träffade hon författaren Maja Hagerman, som redan 2006 kom med boken Det rena landet om den rasbiologiska forskningen och därefter boken om rasbiologen Herman Lundborg, Käre Herman, som kom ut i år. Hon har också gjort en dokumentärfilm om Lundborg.
– Vi träffades över en lunch och den blev fyra timmar lång, säger Katarina Pirak Sikku.
Maja Hagerman gillar den utställning som Katarina Pirak Sikku skapade om rasforskningen i samernas land.
– Katarina är så lågmäld, hon nästan viskar. Ibland är det bättre att viska än att ropa högt, säger Maja Hagerman.
Hon ser det som en viss risk att skildra de "anonymiserade övergrepp" som samerna utsattes för.
– Jag känner alltid risken att kolportera dessa idéer vidare när man skriver om och gör film om rasbiologin.
Historikern Curt Persson drar paralleller med 1920-talets Sverige och Sverige 2015 i motståndet mot flyktingar och när flyktingförläggningar bränns.
– De rasbiologiska tankarna är inte begravda. De är i högsta grad levande, säger han.
Därmed fick rubriken för samtalet på scen, "Kan sorg ärvas", kanske ett svar i en ny sorg.
För honom är rasbiologin ett ännu outforskat område.
– 60 procent av riksdagsledamöterna som stödde anslagen till rasbiologiska forskningen, men vilka var de andra 40 procenten. Det var ett tvärsnitt av alla partier och alla grupperingar, men frågan är vad som vara avgörande.
Maja Hagerman ser också ett behov av forskning, men där finns ett motstånd.
– Forum för levande historia har förklarat att det inte behövs någon forskning om detta. Allt är redan känt.