En stor bild projiceras på scenen innan föreställningen börjar. Det är Centralhotellet i Karungi 1914, en låda som den allsmäktige Mammon ställt ner i all hast i en kåkstad som på någon månad växer upp när första världskriget stängt gränserna och förvandlat lilla Karungi till enda passagen mellan Ryssland och dess allierade.
Pjäsen som Karungiteatern satt upp i samarbete med Tornedalsteatern har titeln Storhetstiden Karungi utrikes 1914-15 och det var ju så att Karungi under tio månader var en av Sveriges största utrikes poststationer med berg av utrikes ppostpaket.
Håkan Rudehill har skrivit manus och har haft ambitionen att både ge en lektion i norrbottnisk 1900-talshistoria och en inblick i några människors liv mitt i denna vinter 1914-1915 när Haparandabanan fick en betydelse den aldrig senare skulle komma att få.
Det är idel amatörer på scenen och det kanske är klokt att manusförfattaren valt att inte fördjupa sig i gestalterna utan koncentrerat skildringen på den yttre handlingen. Den sker på två platser, en familjär del i Isaksgården och så det beryktade Café Nord där allt det där nya utspelar sig.
Men som det är vid denna tid, alla rycks med i dansen kring guldkalven när Karungi plötsligt har tre hotell och en bordell, förutom växelkontor, speditionsfirmor och allt det där andra som tillhör en riktig stad vid en viktig gräns.
Så Kristina, dotter på Isaksgården, får jobb på kaféet och tjänar stora pengar. Fastern Sara jobbar på bangården, kanske inte så sannolikt vid denna tid, och får det också plötsligt gott ställt i ett samhälle som präglas av svarta affärer, smugglare och andra lösa förbindelser.
På kaféet finns tidens centralfigurer, den ryske konsuln Verbitzky, fredskämpen fru Lagerberg från Helsingfors, tulltjänstemannen Granberg och fyllot, spelman Norman.
Ja, det sups, bråkas, agiteras och görs upp affärer och med jämna mellanrum kommer tidningsförsäljaren Valle in och ropar ut löpsedelsrubriker om det senaste som hänt i omvärlden.
Vi får också en påminnelse om vår egen tid i den ryske flyktingen Viktor som upptäcks livnära sig på skräpet bakom kaféet och som väcker den unga Kristinas sympatier.
Det är bra och berömvärt att en liten teaterförening som Karungiteatern ger sig på att gestalta denna mycket speciella tid. Den är ju så spännande.
Regissören Bror Astermo lyckas också leda amatörerna rätt i en balansgång mellan teater och revy. Språket på scen växlar mellan svenska och meänkieli, men det hindrar inte en enspråkig att följa med i handlingen. Men det är de äldre på scenen som talar meänkieli och det är en påminnelse om utvecklingen.
Det är bara att önska Karungiteatern ett fortsatt liv och det finns säkert mera att berätta om dessa dramatiska krigsår. Det här är en så välgjord början.