NY BOK
Helena Looft
Pappa, vet du vad jag drömde?
Black Island Books
Beatrice är 22 år och bor i Stockholm. Hennes uppväxt har varit okej, kanske rent av bra, men hon bär på skuldkänslor. Det kan handla om hyfsat konkreta orsaker, men ännu oftare svårt att sätta fingret på. Hennes inre är trasigt och skuldtyngt, som ett förstört Karthago, vilket också utgör bokens omslagsbild och är en målning av britten Turner.
Beatrice associerar sitt inre tillstånd med den antika staden som en gång under ledning av Hannibal besegrade Rom, med att hon tidigare mådde bra och hade relativ positiva känslor inför framtiden. Nu, intet och noll. En sorts vandring i skärselden, för Looft har också, förstår man, läst Dantes gudomliga komedi.
Eländes elände med andra ord. Pappa, vet du vad jag drömde? utspelas bara under en dag, och består i huvudsak av Beatrices vandring från Svedmyra, via Slakthusområdet och med destination Medborgarplatsen på söder. Till det yttre är hon ensam, men inom sig, eller sittandes på axeln, finns en demon som stavas skulden.
I en intervju beskriver Looft det som en vandring från en ljus barndom till ett mörkt vuxet nu. Jag kanske fattar dåligt, för så ljus verkar inte barndomen ha varit. Visserligen glimmar det till ibland, men känslan är ändå att runt det glada fanns också frågor runt dess äkthet. Även om pappan verkar ha varit någon hon älskat. Eller velat ha älskat, eller borde ha..., ja, det är inte lätt när skulden, odjuret, har sånt grepp över Beatrice att hon, och jag som läsare, till slut nästan inte vet varken ut eller in.
Linda och Jimmy finns också i Beas liv, som kompisar och som något som kanske liknar kärlek. Och omvedvetet blir de utmanare till demonen som sitter på deras kompis axel.
Romanen är komponerad av korta täta stycken som ofta inte är mer än en sida. Och löpande finns på varje sida en rad om Karthago, dess uppgång och fall, dess mytologiska väsen och verkliga personer. Det ska, tror jag, fungera som anslag till sidans huvudtext. Looft är rätt såld på antiken och Karthagos öde och försöker få ihop det med Beatrices dito. Just det går inte så bra.
Men efter ha tagit mig tid och läst om och läst in mig på Loofts prosa, blir romanen bättre ju längre den lider. Språket är tätt och stundom poetiskt, och när Beatrice vågar lätta lite mer på förlåten blir både hon och berättelsen intressantare.