”När dalen uppefter Skellefteälvens källsjöar blev en sådan allmän färdväg, beslöt höga länsstyrelsen att där anlägga fjällstugor, där åbo skulle ge natthärbärge och stå resande bi vid färder i snöstorm och bister kyla. Så kom de till på milsvitt avstånd från varandra: Balastviken, Vuoggatjolm, Merkenis, röda timmerstugor, som vänligt lyst mot de resande och inte minst nu under krigsåren varit efterlängtade av de vinddrivna, som över gränsen flytt undan stöveltramp och piskrapp.”
Så skriver lappmarksdoktorn Einar Wallquist bland annat i samlingsverket Bilder från mina lappmarksår, utgivet 1950. Citatet ger oss en tidsbild från åren strax efter andra världskriget och dess exceptionella flyktingtrafik. Men raderna påminner också om den mera tidlösa vinterled som förde över fjällen, från Arjeplog och Jäckvik till Junkerdalen, Fauske och Bodö.
Wallquist själv kom också att pröva på samma led under sina tidiga läkarår i Arjeplog, med början på 1920-talet. Så skedde med två lite skilda motiveringar. Inledningsvis gällde att när Wallquist skulle vara semesterledig och åka söderut så skedde detta just via fjällpassen och sedan med ångbåt till Bodö och till Trondheim samt sedan med tåg till Mellansverige via Östersund. När han däremot var på sjukbesök i sin lappmarkssocken var det vinter och slädfärder som erbjöds. Och med det är han tillbaka till Merkenes.
”Jag har varit där många gånger förr. Vid sommarfärd med tung hetta och virvlande myggsvärmar nere i dalens björkskog eller vintertid, då jag följt någon av de foror, som ännu i våra dagar liksom förr i tiden givit sig av över fjällets vårskare med snöskor på hästfötterna och de långa slädarna fyllda med varor. Nybyggare nedifrån dalarna och åborna [egentligen jordägare som själv bebodde och brukade sin jordegendom] i fjällstugorna gjorde då följe, rastade över natten hos varann och hjälptes åt att om dagarna, när drivorna ville stjälpa lassen och det blev för stretigt för hästkraken i backarna. Det var muntert att vid stockvedsbrasorna sitta med de piprökande karlarna i skinnskaft och vadmalströjor, höra dem berätta mustigt om oväder och varg, om friarfärder i ungdomsdagar och käringträtor bakefter.”
Trots allt gjorde de lokalboende inte sådana resor enbart ”till lyst”. I själva verket var det fråga om sin tids välgrundade ekonomiska system, eller att man inte bara färdades i största allmänhet utan istället ordnade med varuutbyte för livets nödtorft.
Lokalbefolkningen fortsatte med sina resor så länge det var billigare att göra inköp i Norge och då framför allt av utsädeskorn, salt, kaffe och tyger. Där borta i väster fick de glesboende svenskarna också avsättning för fågel, renkött, hudar och näver.
Om man så vill kan vi uppfatta Jäckvik som något av ett centrum för denna lokala trafik. Under slutet av 1800-talet gav sig jäckviksbönderna i mars månad av med sina skrindor väl packade och hästarna hade trugor för att inte sjunka alltför djupt i snön. Årstiden valdes med omsorg då det trots allt var lättast att fara över fjället i vårvintertid med förhoppningsvis skarföre.
Det är den trafiken som Wallquist skildrar med sin beskrivning från Merkenes. Detta bekräftar han också själv i sin bok Silvervägen. När vägen till Jäckvik var färdig i slutet av 1920-talet och det blev lättare att få varor från svenska kustlandet upphörde resorna i stort. Allt detta är också ett litet inslag som enligt Silvervägsboken kan beskrivas som ”äldre kommunikationer i Pite lappmark”.
Långt tidigare eller under mitten av 1600-talet var det aktuellt att ordna med en ”väg” av dåtida snitt från kustlandet i Öjebyn via Gråträsk och Arvidsjaur och sedan vidare mot Arjeplog och Silbojokk till Nasafjäll.
I sin övre del motsvarar denna nasafjällsväg den led som via Jäckvik och Merkenes förde över till Junkerdalen, med andra ord den vinterled som Wallquist omtalar. Och inte nog med det. Mera storskaliga lösningar diskuterades. Av dessa kom ångbåtstrafik på Storavan och vidare uppför Hornavan att vara aktuell för en tid.
Snart nog eller från mitten av 1800-talet började man även tala om mellanriksvägar, d v s förbindelser från kust till kust. Ett sådant projekt var väg mellan Bodö och Skellefteå liksom Piteå. Ingenting av detta blev verklighet. Så sent som under andra världskriget och dess flyktingtrafik gällde fortfarande att ta sig fram i väglöst land. Först 1975 invigdes Graddisvägen, den som också går under det historiskt klingande namnet Silvervägen.
En gång i tiden var vilstugan i Merkenes en anhalt i den trafiken. Eller kanske man får säga att åtminstone var det tänkt så. Vid sidan av de tre fjällägenheter som tidigare nämnts, exempelvis Vuoggatjålme och Merkenes, med bofast befolkning så behövdes ytterligare en stödjepunkt.
Det blev vilstugan vid det svåraste och högsta partiet på fjällryggen, mellan Graddis och Merkenes. Där gavs det skydd i dåligt väder i form av kök, två kammare och stall för åtta hästar. Allt detta står kvar i restaurerat skick idag – och betecknande nog alldeles intill den höga vägbank som leder vidare till Norge.
En helt annan gång var detta ”stalofolkets land”. Idag återstår ovala vallar av torv vid fjällskogens rand. Samisk tradition säger att där bodde ett mytiskt folk, stalo, medan däremot forskarna talar om torvhus med vidsträckt spridning, från Lappland via Island och Grönland till det arktiska Canada. Och idag finns ett rekonstruerat sådant ”hus” intill vilstugan – till minne av de färdmän som för tusen år sedan också de sökte sig över f jällryggen.
Avslutningsvis kan vi också fortsätta på det citat som redan hämtats från Wallquists skildring, som berättar om stöveltramp och piskrapp: ”Jag hade nu i dag blott några kilometer kvar till den översta av dem, Merkenis, som snart skulle skymta uppe i kanten av björkskogen, just där fjällheden tar vid.” Det var där som lappmarksdoktorn fick uppleva nybyggarnas och åbornas piprökning, mustiga berättelser och stockvedsbrasor den gång det begav sig.