Få svenska bilderböcker har blivit tummade och sönderlästa som Anna-Clara Tidholms. Klassiker som Knacka på!, Mera mat! och Ut och gå! repeteras tills de faller i stycken. Men även när hon nu skriver för lite äldre barn är barnperspektivet grundmurat.
Min brorsa heter Noa handlar om Saga, åtta år, som bor i Storängen tillsammans med sin mamma och 16-åriga storebror. När hon ser honom och hans kompisar klottra hakkors vet hon först inte vad det betyder. Men i stället för att fråga en vuxen låter Anna-Clara Tidholm Saga och hennes bästis Anisa ta reda på det själva.
– Jag blev så glad när jag kom på det, det var enda ingången i den här historien. Jag gillar inte att göra pedagogiska barnböcker och den här boken är i viss mån pedagogisk, men då blev lösningen att skriva bara om det som den här tjejen vet. Något annat kan jag inte berätta. Därför får man inte veta så mycket om hennes brorsa egentligen.
Saga och Anisa googlar på hakkors och nazister, de blir förtvivlade och förfärade, vilket också syns i Joanna Hellgrens träffsäkra illustrationer. De gör hemska fynd i brorsans garderob, men de är också hundvakter och leker i badkaret med Anisas gulliga lillasyster.
– Hennes bror är ju inte hela hennes liv. Så länge barn inte hamnar i jättesvåra situationer har de en förmåga att hantera saker på ett rimligt sätt. Hon tycker ju att brorsan är rätt jobbig också. Det är skönt när han inte är hemma även om hennes mamma blir orolig.
Anna-Clara Tidholm gläds på djupet åt Joanna Hellgrens teckningar. Den här gången kände hon sig för gammal och för lantlig för att själv illustrera. Skräcken över att hamna språkligt fel avhjälptes av ett 11-årigt barnbarn som slog ner på vissa saker men som nöjt konstaterade att Anna-Clara Tidholm låter Anisa utbrista ”Oh my God”.
Men den största utmaningen var ändå handlingen. Det är en sak att skildra samtida problematik i ungdomsromaner och en helt annan i böcker för de mindre barnen. Anna-Clara Tidholm vet. När hon tillsammans med maken Thomas Tidholm gav ut bilderboken Snälla barn 2007 var det just den realistiska samtidsskildringen som väckte vuxna läsares upprördhet. Två syskons ensamma kväll, med frånvarande föräldrar i mobilerna, var mer än de vuxna läsarna kunde klara.
– Vi tyckte inte att den där boken var särskilt hemsk, men det är svårt att få in samtiden, många blir provocerade. Det är också naturligt att föräldrar vill skydda sina barn, säger Anna-Clara Tidholm och berättar om sin givande brevväxling med en bokbloggare som placerat Snälla barn längst in i garderoben.
– Hon ville inte att barnen skulle få veta att bokens föräldrar kanske skulle skiljas.
När nynazisterna attackerade en antirasistisk manifestation på torget i Stockholmsförorten Kärrtorp hösten 2013 kände Anna-Clara Tidholm att hon var tvungen att göra ett nytt försök att föra in samtiden i barnlitteraturen. Det var just de många barnen på Kärrtorpstorget som fick henne att börja skriva.
– Jag blev arg, det är en jättebra motivation. Jag tyckte bara att det var så dåligt och trist, att det överhuvudtaget finns sådana här grupper och idéer. Jag fattar inte det och det fattar inte tjejerna i boken heller.
– Vi måste ta in det här i barnkulturen. Man måste prova att förklara politik för barn ibland, prova om det går. Men det får inte bli bara budskap, då blir det vuxet och tråkigt, det vet jag sedan 1970-talet som blev något av en återvändsgränd. (TT)