När blev feminismen någonting dresserbart?

Det finns ingen som borde vara så snygg som en feminist. Kvinnosakskvinnor med självbelåtet håriga armhålor, oklippt näshår och dubbelhaka är en prövning för samhällets redan sviktande tålamod, konstaterar Bangs nya chefredaktör Sonja Schwarzenberger torrt. Hon citerar journalisten Erik Hörstadius som efter Feministiskt initiativs årsmöte, blev alldeles till sig.
"Såg ni alla glasögonprydda, pottklippta kvinnor i bylsiga kläder", ojade han sig i Aftonbladet den 16 september 2005.
Så avfärdades feminismens politiska agenda som ful. En ful, rabiat kärring - militant och okuvlig - lätt att ignorera. Någonting som katten släpat in.
"För att släppas in i tv-rutan som feminist bör man åtminstone vara smal och behaglig och aldrig, aldrig tjura, bli irriterad eller känslosam", menar Schwarzenberger. Hon drar paralleller mellan kvinnor som Katrine Kielos och Maria Sveland och jämför dessa med bedagade herrar som Bert Karlsson och Woody Allen.

Lillasystern, den feministiska kulturtidningen Cora, följer en liknande linje, om än mer subtil. Omslaget av senaste numret pryds av den tyska konstnären Josephine Mecksepers verk Pyromaniac 2. På glansigt papper stirrar en kvinna med en tändsticka i munnen tillbaka på betraktaren, som värsta sortens terrorlady. Hon har ett lustfyllt men tyglat ansiktsuttryck. Hennes hår är välfriserat och hennes plutiga läppar har en utmanande, röd nyans. Under hennes haka återfinns temaordet "okuvlig" i versaler.
Enligt Meckseper är det inte kvinnan i bilden som är det avgörande, utan objektifieringen av den mänskliga kroppen. Men om Mecksepers konceptkonst gör anspråk på att vara avsexualiserad och feministisk, varför väljer hon att gestalta en så klassisk bild av kvinnlig skönhet? Och går hennes konsumtionskritik att ta på allvar? Hennes samlingsutställning i Stuttgart sommaren 2007 sponsrades trots allt av Hugo Boss och flera av hennes verk hänger hos designers och reklamare världen över.

I den nya antologin "F-ordet" ställer sig redaktören Petra Östergren, ursprungligen från Kiruna, frågan: När förvandlades feminism från medias kelgris till ett negativt ord med unken bismak? Eller mer explicit, när blev feminism någonting dresserbart?
Östergren samlade ett dussin tongivande skribenter och bad dem belysa feministiska teman i ett nytt ljus. Allt för att föra feministiska tankar framåt, i stället för i cirklar.
Hon talar rätt och slätt om post-feminism.
I antologin redogör Madelaine Levy, chefredaktör på modetidningen Bon, för hur de historiska motpolerna mode och feminism successivt närmar sig varandra. Levy menar att mode som identitetsskapande attribut är beroende av nya, feministiska perspektiv.
Samtidigt erkänner hon att hon gärna vältrar sig i glossiga modemagasin som ett slags "guilty pleasure" och förgäves letar den "jämställda" modebilden. För mode handlar till stor del om relationen mellan könen, om sensualitet och begär, menar Levy. Det finns således ingen sådan bild, om inte kvinnokroppen utesluts ur bildytan - en inte alltför uppmuntrande slutsats.
Eller som författaren Elisabeth Wilson konstaterar: "Tesen är att mode är förtryckande. Antitesen att vi finner det så njutbart. Ingen syntes är alltså möjlig".
Feminismen i morgonsoffan är en het potatis hösten 2008. Så länge den är lagom sminkad, behaglig och finstämd.