Ibland uppstår sällsynta, rusiga tillstånd då ett berättande når ens innersta. Inte bara genom sitt gripande innehåll, utan också genom det vackert ljudande språket och det sätt på vilket allt blir förmedlat.
Niklas Rådström förmår åstadkomma sådana stunder.
Hos honom alstras beskrivningar, gestaltningar och formuleringar med en intensitet och exakthet som det är en njutning att ge sig hän. I hans språk finns en säregen skärpa och skönhet.
I den berörande berättelsens första mening blir en gravid kvinna utan namn skjuten genom käken och skuldran. Det sker sedan en skara bestialiska barnsoldater dödat hennes man och barn, demolerat deras hem och misshandlat och våldfört sig på henne. Förövarna är av ondskan värvade, brutala bortom det begripliga, glansögda mördare påverkade av lösningsmedel, tabletter och alkohol. Platsen för deras illdåd blir aldrig namngiven, men diverse antydningar styr tankarna till folkmordens Rwanda.
Kvinnan lämnas vid liv, misshandlad och medtagen till det ytterstas gräns. Av en äldre man med hund blir hon omhändertagen, förd från området, räddad.
Om deras umbäranden och stunder av dödsskräck berättar Rådström så att det känns på djupet. Det är en skildring omöjlig att värja sig mot. Den får hjärtat att bulta, hudhåren att resa sig och magen att värka som åtsnarad.
Parallellt berättar han också historien om Helen i New York. Hon får ta över jobbet som museiintendent från en avliden kollega, samt ansvaret för att gå igenom den dödas kvarlåtenskap. Det leder till en udda relation mellan Helen och föregångarens systerson.
Hon blir dessutom kopplingen mellan huvudhistorien och bokens tredje berättelse. I den manövrerar borgmästaren och konstnären Lucas Cranach, gudfar till Martin Luthers barn, för att rädda människor och konst undan Karl den femtes stundande attack mot staden Wittenberg vid 1500-talets mitt. Särskilt ett konstverk får central betydelse.
Tunna trådar från de sekundära skildringarna blir till varpar i den väv som Rådström så skickligt slår ihop.
Klarast i den väven framträder ändå den namnlösa kvinnans öde, den obegripliga ondskans offer, hon som förbi hot och svårigheter förs till ett säkrare ställe av den gamling som personifierar godheten och omtanken.
På flera sätt är det livet som segrar, för som det så hoppfullt blir skrivet innan punkt blir satt: Döden är en övergående tillfällighet, livet oundvikligt och evigt.