Här tillverkades bilar, bussar, tåg, spisar, kylskåp och andra maskiner och apparater. Här bröts malm och kol. Här fanns stora företag och miljoner arbetare. Här konsumerades och exporterades. Här byggdes drömmar om Amerika.
När fabrikerna och industrierna slog igen ändrades namnet. Industribältet blev Rostbältet. Statistiken om nedgången för det som för femtio år sedan var världens industriella centrum är obarmhärtig. År 1950 hade Detroit 1,9 miljoner invånare. 2015 var antalet 700 000. Antalet invånare i Buffalo sjönk från 580 000 till 270 000, Cleveland gick ner från 915 00 till 397 00, Pittsburgh från 677 000 till 306 000 och Youngstown från 168 00 till 67 000. Stad efter stad golvades av globalisering och inkompetenta företagsledare.
I ett land där refrängen är tillväxt och ingen vill lyssna till förlorare har The Heartland blivit ett gigantiskt problem. Tillbakagången var tillfällig. Det var attityden. Med tiden skulle trenden vända och tillväxten åter skjuta fart. Hoppades alla. Nu har städerna tvingats inse att det inte har blivit så. Handlingsförlamningen har börjat släppa. Det syns i Pittsburgh. Så länge man är mitt i staden.
Nybyggda skyskrapor i stål och glas speglas i varandra. Välklädda människor går förbi. En man tilltalar mig. Han har sett min kamera. Han har en likadan. Under många år var han journalist på Pittsburgh Post-Gazette. Nu jobbar han som informatör. Han saknar sitt gamla jobb, men inte industrierna. Han ogillar romantiseringen av historien.
Både Allegheny River och Monongahela River som möts mitt i staden var kantade av fabriker. ”Man kunde inte komma ner till vattnet och få hade lust att göra det. Det var svart av alla föroreningar. Utsläppen låg som ett moln över staden. Downtown håller på att återhämta sig, men kör över Homestead Grays Bridge till Homestead så får du se hur stora delar av Pittsburgh ser ut.”
Jag kör över Homestead Grays Bridge och kan snabbt konstatera att skyskraporna i Pittsburg är potemkinkulisser. På andra sidan Monongahela River vittnar allt om att de goda tiderna sedan länge är passerade.
I Cleveland pågår samma återuppbyggnad som i Pittsburgh, men skillnaderna upphör när jag går över Ontario Street och ser ner. I dalen omkring Cuyahoga River finns industrier, rostiga broar och järnvägsvagnar. Skyltar om tillträde förbjudet syns lite varstans, men till slut ser jag en trappa där skylten förmodligen fallit ned.
Kontrasterna är häpnadsväckande. Ovanför reser sig skyskraporna, vackrast är 235 meter höga Terminal Tower som byggdes 1930 och fram till 1964 var den högsta skyskrapan i världen utanför New York. Ovanför trappan jag gick nerför finns Progressive Field och Quicken Loans Arena stora idrottsarenor.
Här står förfallna byggnader, broar och järnvägsvagnar, men också industrier som ännu inte slagit igen. Skorstensrök stiger långsamt mot skyskraporna. I takt med att de flesta gamla industrianläggningar försvunnit i Rostbältet innebär det här området en unik möjlighet att stänga de få slitna industrier som finns kvar och flytta hit andra byggnader och skapa ett jättelikt industrimuseum mitt i Cleveland. Det kunde bli en fantastisk turistattraktion.
På väg till Youngstown, USA:s svar på Sandviken och Luleå, lyssnar jag på Bruce Springsteen: ”Here in Youngstown. My sweet Jenny I’m sinkin’ down. Here darlin’ in Youngstown.” Låten är från 1995. Samma år hade Bruce Springsteen varit i staden och plankat in på de nedlagda industrierna. Han hade sett Jenny, vars officiella namn var Jeanette.
Alla masugnar hade kvinnonamn. Jeanette var den mest kända masugnen i Mahogny Valley. De stod på rad längs floden. Nedgången började i slutet på 70-talet. Motståndet mot avskedandena var stor. Nedläggningarna var kantade av konflikter. När ett stålverk under en strejk försökte ta in strejkbrytare sköt de strejkande sönder strålkastarna vid infarten till verket och gick till attack.
Hemmagjorda bomber kastades. De lokala handlarna stödde de strejkande. Poliserna tittade åt andra hållet. Vreden var stor. ”Fuck you! You will not take our jobs! We will kill you!” Det var inte tomma hot. En strejkbrytare sköts till döds. John Russo, professor vid Youngstown University, tror att arbetarna hade använt dynamit för att ödelägga stålverket om de förlorat konflikten.
Början till slutet inträffade den 19 september 1977. Campbell Works slog igen. Under de följande åren stängde Brier Hill Works, U.S. Steel och andra industrier.
50 000 arbetare förlorade sina jobb. 1983 var arbetslösheten 25 procent. Många förlorade sina hem när de inte kunde betala räntorna på sina lån.
Alkoholmissbruk, skilsmässor, depressioner, självmord och brottslighet ökade drastiskt. Under 1980- och 1990-talen hade Youngstown flest mord per invånare i USA. Stålstaden hade blivit Crime town. Under 1990-talet öppnades fyra nya fängelser i Mahoning Valley. Samma utveckling ägde rum i hela USA. Fängelser istället för fabriker.
Youngstown som hade varit affischstad för stålindustrin i USA hade blivit symbolen för den industriella nedrustningen i landet.
Stålindustrin i Youngstown var historia och inte mycket finns kvar att se av den. Det blir tydligt när William Lawson, chef för Mahoning Historical Society, visar mig de platser där industri-anläggningarna har legat.
”Avgörande för stålindustrin i Youngstown var att ägarna inte investerade i ny teknik. De körde industrierna i botten.”
Stålindustrins historia i Mahoning Valley finns på små museer. William Lawson berättar om tafatta försök att skapa ett stort industrimuseum. ”Men det är som du ser enorma anläggningar. Kostnaderna hade blivit enorma och intresset har inte varit stort. Många vill helst slippa se de nedlagda industrianläggningarna.”