Så till synes enkla saker som antibiotika är något vi tar för givet i dag. Vi dör inte nödvändigtvis av lunginflammation, blodförgiftning eller tbc. Detta är något man bör hålla i minnet när man läser historiska skildringar, av vilket slag det vara må.
I Mikael Berglunds Ett föremåls bekännelse om obesvar, så är själva anslaget medicinskt kopplat. Huvudpersonen Judith möter inledningsvis en person som inte är en person, utan en ”sjukling”. Man tänker på cancer, tuberkulos förstås, och också ett otal andra diagnoser som 1600-talets Sverige inte rådde bot på. Anslaget i romanen fortsätter så med att måla upp motpolen: födandets regeneration, och det lokala samhällets hyllning av fruktbarheten.
Vi får följa Judiths uppväxt som getare och skogsbarn, och här börjar den magiska realismen i berättelsen. Vargen som en vild spegel till den domesticerade geten, är en karaktär som Judith av nödvändighet måste lära sig att förhandla med.
Det vilda, som ett hot mot människan, fortsätter att dyka upp i form av hunger, och den tillhörande driften att släcka den. Judiths likhet med det ”vilda” är därför påfallande. Skildringen är ett kvinnoporträtt, men märkligt utanför det samhälle som skildras: ett 1600-tals-Sverige, där en ung, feminin solitär som Judith skulle ha haft det svårt att klara sig.
Judith blir därför närmast en superhjälte, en idealiserad kvinnogestalt, som både kan tala med vargar, renskötande samer och nationalstatens sändebud. Misstanken om att ”Judith” är konstruerad för att spegla nationalstaten Sveriges framryckningar i de nordligare distrikten, finns där, förstås.
Någon större politisk ram finner jag dock inte heller, utan skildringen framstår därför som historisk, men speglad ur en närmast konstruerad individs öde, nästan som om Berglund tänkt att vad händer om jag låter Milla Jojovich i Femte Elementet landa i norrländskt 1600-tal.
Det ”vilda” i Judiths karaktär är ett återkommande tema. Hon förefaller att ha blivit socialiserad nästan mer som varg än som människa, och det kanske är där svaret för hennes överlevnadsförmåga finns, och också hennes brist på empati för den inledningsvis nämnde ”sjuklingen”, som ju längre läsningen framskrider, framstår som en arketyp och inte som en person.
Stilmässigt är Berglund en oförblommerad dilettant, några myrdoser Lidman, ett par historiska hekton Peter Englund, och en försvarlig grovsaltning med Torgny Lindgren.
Resultatet är inte nödvändigtvis dåligt. Man skulle kunna kalla det för eklektiskt, dvs ett lånande från olika stilar och källor. Ernst Billgren gör det, Andy Warhol gjorde det, och varför inte Mikael Berglund. Men när Judith ska föda sitt barn blir brösttonerna lite för kolsvärtade. Uppgörelsen när skogsfarmor, noanamnet för vargen, tar Judiths barn, är väl magstark, och drar för stora växlar på en förmodad participation mystique, á la svenskt 1600-tal.
I sluttonerna av Ett föremåls berättelse om obesvar är vi tillbaka i en tid där dokumentation saknas, stenålder och tidigare. Berglunds berättelse blir därför historiserande, utifrån sitt 1600-tal. Vem ”sjuklingen ” var fattade jag aldrig. Att Judiths barn var till hälften varg, det begrep jag, men det gjorde inte min analys av romanen nådigare.