Något är ruttet i Mittens rike
BOKKina. Den haltande kolossen.Göran Leijonhufvud och Agneta EngqvistBonniers
Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX
Bokbranschens fokus på Kina beror främst på sommar-OS i Peking. Den 8 augusti och sexton dagar framåt är världens tv-kameror riktade mot världens snart(?) mäktigaste nation - en gigantisk diktatur med fantastisk ekonomi.
Just pengarna och förtrycket är grundteman i varenda litterär skildring av det moderna Kina. Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvists bok Kina. Den haltande kolossen är inget undantag.
Författarduon är oklanderligt rutinerade. Han har jobbat i landet som utrikeskorrespondent i snart trettio år, hon nästan lika länge. De börjar sin reportagebok mitt i nutiden, med ett panorama över den stad som kanske en dag ska symbolisera tvåtusentalets första årtionden: Det våldsamt expanderande, blinkande, tutande, tillväxtknarkande Peking. (Det första reportagets inledande ord lyder "OS-staden Peking saknar sans och måtta".)
Vi får bland andra möta en punksångare, en äldre man som avundsjukt ser ungdomarna få möjligheter han själv aldrig fick, ett äldre par som vräkts men vägrar flytta och en gästarbetare som, liksom övriga fem miljoner gästarbetare från hela Kina, behandlas som tredje klassens medborgare.
Allt är spännande och informativt, men uppfyller inte författarnas ambition att undersöka de sidor av Kina som annars inte "belysts tillräckligt". Liknande intervjupersoner dyker upp i alla nutida Kinaböcker.
Det speciella med Leijonhufvud och Engqvists bok är snarare vad som kommer sen.
Under rubriken Periferi finns bland annat ett inträngande reportage från Tibet och en kritisk granskning av de lokala byvalen, som regeringen kallade en viktig demokratireform men som successivt urholkats.
Här lämnar författarna de upptrampade stigarna och beger sig ut i terräng där bara de som känner omgivningen väl kan vandra utan att gå vilse.
Då glömmer man också att språket ibland slirar och tappar rytmen.
Bill Gates, Microsofts grundare, har kallat det kinesiska systemet av statlig piska och marknadsliberalism för "en helt ny form av kapitalism". Det märkliga är att kommunism och kapitalism mycket väl kan samexistera, rentav stärka varandra.
Fyrahundra miljoner människor sägs ha lämnat fattigdomen sedan de första ekonomiska reformerna för trettio år sen.
Vad det har betytt för att minska svälten och lidandet, och öka framtidstron, går knappt att föreställa sig. Det är en ofantlig bedrift.
Ändå är något ruttet i Mittens rike. Kanske för att allt vilar på så tunna trådar. Precis som Leijonhufvud och Engqvist noterar är tillväxten grunden för att hålla medelklassen nöjd. Men bland förlorarna, de hundratals miljoner bönder som inte fått ta del av systemet, växer missnöjet och frustrationen. De plågas lika mycket av kommunismens stelbenthet och korruption som av kapitalismens girighet och brutala miljörov.
Tusen år av nöd och lidande, följt av dagens yrvakna nyrikedom, har gjort det kinesiska samhället moraliskt bankrutt. Rasismen är stark och institutionaliserad, människor utnyttjas som boskap, bostäder skövlas för att ge plats åt parkeringshus.
En "haltande koloss"?
Snarare en rabiessmittad drake.
Så jobbar vi med nyheter