Är det du som är Gud?
Den lille gossen passade på att fråga prästen när han var i kyrkan för att begrava sin älskade morfar.
Prästen svarade nä, hon var inte Gud.
Å andra sidan var hon inte heller någon "tråkig religiös jävel". Det bekräftade hon en stund senare, under själva begravningsakten.
Budskapet fanns med i hennes berättelse om hur hon förra sommaren, av en slump, hade träffat den man som nu skulle begravas.
De hade råkat hamna vid samma bord på en räkfrossa och båtrundtur och haft en mycket trevlig kväll tillsammans.
När de skildes hade han sagt att det var roligt att han och hans vänner hade fått ha sällskap av en så väldigt trevlig person - och inte nå´n sån där "tråkig religiös jävel".
Hon hade då plockat fram det kors hon alltid bär runt halsen och berättat vad hon var.
Lite generad hade han blivit, men de hade skrattat åt situationen.
Om det mötet berättade hon där hon nu stod framme vid kistan.
Ordagrant.
Vid begravningar händer det ibland att de församlade förmår sig korta ögonblick av leenden, som för att lätta på trycket från den pressande sorgen.
Den här gången utbrast vi allihop i ett unisont och högljutt skratt som fyllde det stilla kapellet.
När skrattet klingat ut tog allvaret och tårarna över igen.
Efter akten vandrade vi ut med minnet av ett gott skratt som så bra passade ihop med den glada person som vi just hade tagit ett sista sorgligt farväl av.
Vid utgången stod prästen.
Ingen gud, men himla skön.