Max Book slog igenom i det tidiga 1980-talet och med sina mörka, expressiva målningar och beskrivs som en av postmodernismens skapare. Efter år av uppmärksamhet i konstvärlden blev det tystare om den självlärde, nu 63-årige ångermanlänningen.
– Trenderna byter av varandra, men jag har varit verksam och ställt ut hela tiden, säger han.
Efter åren av uppmärksamhet blev han professor på Kungliga konsthögskolan.
– Under 1970-talet sökte jag fem gånger in på konsthögskolan, men professorerna råkade ha en motsatt smak. 25 år senare fick jag i stället bli professor på samma konsthögskola. Då var de gamla professorerna pensionärer eller döda.
Det var Prins Eugens Waldemarsudde som lyfte fram Max Book igen i våras med en utställning som samlade 90 verk. Den var retrospektiv.
– Nu är den delvis retrospektiv men med betoning på nyare verk. På Waldemarsudde hade jag 90 tavlor och här ryms en tredjedel.
Max Book målar stort, fyller de stora väggarna i konsthallen.
– Jag har alltid gjort stora format, men inte bara stora. I så här stora salar är det trevligt, man får en känsla av rymd som de stora verken ger. Det är som när ett flygplan lyfter. Det krävs sådana här lokaler för att de stora verken ska komma till sin rätt.
Max Book har fortsatt i den postmoderena konstriktningen. Han arbetar med sammansatta verk. Det är collage, akrylfärg, foto och en "massa material".
– Allt mjöligt skrot och skräp. Jag jobbar ibland utomhus så då fastnar det en massa saker, lite löv och så.
Tavlorna är inga enkelt föreställande, men där finns alltid något mänskligt inslag.
– Alla figurer är tilltryckta, det blir som en slags teater med skådespelare och scenografi. Det är mycket natur bakgrunden, mycket som händer. Här några dansöser och så en höna. Den kallar jag ”Born golon”, de är födda på en gala mitt i skogen med en tupp som gal.
Bilderna är lite ödsliga, enahanda, råa, naturmässiga och plötsligt abrupta. Det är en burlesk absurd humor mitt i allvarliga scenerier.
– Ofta har folk svårt att det här, det blir både Charlie Chaplin och Lars Norén, samtidigt. Men så är ju verkligheten och den vill jag vara nära.
Max Book betonar att det vackra är viktigt, att konstverken ska tilltala ögat.
– Se på den explosionen. Det är en flygplanskrasch och det där är en vinge som sticker upp. Många tror att det är en solnedgång. Den brittiske nationalmålaren Turner målade brinnande ångbåtar och skepp som brann. Det här är en hyllning till honom.
Det kan finnas dunkla element i bilden som gör att det blir extra vackert. Sedan får det inte vara enkelt.
– Det är intressant om publiken som kommer och tittar får lite myror i huvudet, för det får jag själv. En målning som man inte riktigt begriper den blir kvar. En bild du begriper är ointressant.
Steget från Max Book till Rebecka Bebben Andersson är kort i Konsthallen men långt i uttryckssätt. Hon har under året varit Luleå kommuns ateljéstipendiat med arbetsplats på Kronan.
– Det här är som en samlad bild av att ha hängt i Norrbotten under ett år. Den är rätt undergångsaktig. Det är en solförmörkelse och jag visste inte om jag skulle kalla utställningen "Total solförmörkelse", nu blev det istället lite ironiskt "Carpe diem", säger 32-åriga Bebben, östgötska och uppväxt vid Bergs slussar utanför Linköping, nu verksam i Stockholm.
Hon känner mörkret just nu, den svarta vintern i Luleå innan snön lagt sitt vita täcke. Den deppigheten finns i utställningen.
– Den här är som en svart pannkaka, föreställer solen som inte orkar gå upp, Norrbotten i november. Total darkness. Sedan en målning som visar snösmältning och den är lite mera positiv.
En del av Kronan ger hon plats på utställningsgolvet. Det är tre fällda furor, eller snarare hennes bilder av furorna.
– Tallarna är som en kuliss. Jag fotograferade när de sågade ner tallar på Kronan. Sedan har jag gjort dem som ett collage med färgat papper.
I änden av de fällda furorna står ett par fötter på en piedestal.
– Det är när vi avverkat oss själva här på jorden. Fötterna står kvar som stubbar.
Trots utställningens mörker har Bebben ljusa minnen av ateljéåret i Luleå.
– Det var toppen att få vara här i Luleå. I Stockholm är det omöjligt att lära känna folk, här är det så direkt, ska vi hänga? Det var superroligt, jag fick till och med hänga på och klämma löja. Men jag är avundsjuk på alla som får äta torkat renkött. Jag är ju vegetarian och det finns inget vegetariskt som man kan gå och knapra på lika länge.
Rebecka Bebben Andersson är internationellt verksam. Just nu ställer hon också ut i Sydney, Australien, och hon har färdigställt ett offentligt verk på en hel vägg till en skola i Stockholm som nu byggs. I våras skulle hon ha ställt ut ett verk i Köln, som anknyter till nyårsnattens tafsande på unga kvinnor. Verket bestod av penisar formade till knivar.
– Utställningen blev uppskjuten gång på gång och det blev inget av.