Ibland skrivs det böcker under falska namn, det som kallas pseudonymer. Det görs av stora, framgångsrika författare som inte vill stiga fram i ljuset, men också av författare som ännu inte nått framgång.
I Norrbotten finns nu författarpseudonymen "Richard I. Fauné" som skrivit och illustrerat boken "Mormors barnbarn". Bakom pseudonymen döljer sig en musikstudent. Om det är en man eller en kvinna vet vi inte. Boken innehåller en samling roliga historier "ur en växande musikers vardag".
Det blir ett antal seriestrippar och texter och det är bara att konstatera att denna växande musiker också är en begåvning med ritpennan i hand. Det är en underfundig humor i texter och teckningar. Dessutom är figurerna så charmiga. I boken finns också sidor för läsaren att själva att rita på. En sida innehåller uppmaningen att färglägga bakterier i originalstorlek. Den sidan är följaktligen blank.
Det är inte bara humor och drift med musikerlivet. Där finns också rent informativa inslag, som att musiken inte är en demokrati utan en hierarki. I en stråkorkester är det dirigenten som leder och tolkar musiken. Sedan finns där konsertmästaren, förste violinisten, på dirigentens vänstra sida och som talar för hela korkestern. Sedan stämledarna och så följarna, som känner sig viktiga ju längre fram, de sitter.
Musikerns fritid beskrivs också, den unga musikerns som ledsnar på att släktingarna alltid vill höra musikstycken spelas "men egentligen hoppas på att det fort går över". Författaren, alltså den unga musikstudenten, passar då på att ge rådet att spela de fem satserna av Partita nr 2 i d-moll för soloviolin av Bach. Den femte satsen är 15 minuter lång.
Det är bara att tacka för den lilla trevliga och vältecknade boken "Mormors barnbarn" och hoppas att musikstudenten får behålla anonymiteten bakom "Richard I. Fauné". Det finns andra pseudonymer som avslöjats. Aktuell just nu är pseudonymen "Elena Ferrante", författaren bakom de fyra böckerna med samlingsnamnet Neapelkvartetten, som "avslöjades" av en grävande italiensk reporter. Bakom pseudonymen skulle den italienska översättare Anita Raja dölja sig.
Det finns också svenska pseudonymer som nått berömmelse, mest då kanske "Bo Balderson", deckarförfattaren som skrev åren 1968-1990 med insikt i regeringskansliet.
Sedan har det förekommit att erkända författare mitt i karriären plötsligt gömt sig bakom en pseudonym. Joyce Carol Oates blev "Rosamond Smith" när hon skrev romanen "Tvillingliv". Hon har också använt författarnamnet "Lauren Kelly".
Litteraturhistorien är fylld av pseudonymer, men där de verkliga människorna låtit sig avslöjas. David John Moore Cornwell dolde sig bakom "John Le Carré" och systrarna Brontë valde mansnamnen "Currer", "Ellis" och "Acton Bell".
Så musikstudenten "Richard I. Fauné" är i ett fint sällskap.