Musikkritiken är reducerad till plus, getingar och siffror

I slutet av sommaren sattes den sista spiken i musikjournalistikens kista. Amerikanska Trust Index presenterade en omfattande undersökning som visade att musiktidningar spelat ut sin roll som guide till ny, bra musik. Där konstaterades också att den gemene musikkonsumenten struntar i kritikernas åsikter, istället är det familj och vänner som kommer med rekommendationer.
Kort och gott: Musikkritiken är död.
Detta borde komma som en käftsmäll för undertecknad, som under stora delar av året å Expressens vägnar delat ut överkorsade getingar till svenska och internationella artister.
Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag fann insikten en smula uppmuntrande. Detta gjorde även den svenska musiktidningen Novell.
Den relativt nystartade reportagetidningen har byggt hela sin publicistiska idé på att modern musikjournalistik inte ska kretsa kring artistlansering och skivutgivning. "Den måste handla om bra berättelser" förkunnar redaktionen i vinternumrets ledare och sticker ut hakan. Novell vill inte vara en vägledare i musikdjungeln, än mindre påverka vad läsaren lyssnar på. Istället vill de intellektualisera, krypa in under huden på artisterna och beröra. De lyckas med bravur.

När jag ögnar igenom de nittio sidorna finner jag mig själv med ett leende på läpparna. Leendet förvandlas till skratt när Åsa Linderborg, författare och Aftonbladets biträdande kulturchef, berättar om sin musiksmak och blir förbannad och provocerad över Florence Valentins låt Upp på sociala och ner på systemet.
Men skrattet fastnar också i halsen. När det norska stjärnskottet Annie delar med sig av sin sorg efter pojkvännen och producenten Tore Kroknes, som dog av ett hjärtfel, brister någonting. För Annie och Tore tog livet slut när livet precis hade börjat. Det hyllade debutalbumet hade precis nått skivdiskarna när Tore låg i sjukhussängen och förklarade för Annie att hon måste hitta en annan producent att samarbeta med.
Kort därefter avled han i sviterna av en operation.

När jag lägger tidningen åt sidan är jag matt. Den har spelat på stora delar av mitt känsloregister, utan att jag egentligen förväntat mig det.
Annat är det med tidningen Sonic, Novells stora antagonist och bakåtsträvaren, i sammanhanget.
Den sedvanliga årsbästa-listan pryder årets sista nummer och recensenterna är lika förutsägbara i sina betyg som vanligt. Vilket de också understryker i ledaren.
Förvisso har de rest till någon plats lång borta, möjligen en avkrok i den amerikanska södern, och hittat en intressant snubbe som gör musik av gamla plåtburkar. Föga osannolikt upptäckte musiknörden antagligen densamme i någon obskyr blogg månader tidigare.

Så vad är egentligen Sonics styrka i ett mediaklimat där kritiken spelat ut sin roll till förmån för en ny tillgänglighet?
Den egna redaktionen skulle säkert kunna lista otaliga anledningar. Personligen kommer jag bara på en som kan legitimera dess existens. Klyschan "Det var bättre förr" sitter nog fastetsad i deras pannor.
Kvällstidningarnas musikbevakning samt småbröderna Groove och Zero är inte ens värda att nämna, vilket är synd.
Om musikjournalistiken följde Novells exempel skulle den vara lika mångfacetterad och ambitiös som samhällsjournalistiken. Nu får kritiken snarare konstgjord andning - reducerad till plus, getingar och siffror.
Men den enes död, den andres levebröd.
Kanske 2009 banar väg för fler noveller.