Kommer på mig själv med att humma Internationalen för mig själv, nog så passande så här inför arbetarens högtid. Precis som med nationalsången så kan man inte hela texten, men det räcker med några nyckelord som ”kamp” och ”kvalen”, så har man känslan klar för sig.
Vad vore politiken utan kampsånger? I ”Socialistiska kampsånger” som kom ut 1925 deklareras att dessa ska sjungas vid ”arbetarmöten”. Första låten på repertoaren heter ”Anarkistmarsch” och en av stroferna lyder: /’Var man, som får slava i armod och brist/var kvinna, som härjas i nöd!/stig in i vår här som en sann anarkist och kämpa för frihet och bröd!/Ty inget man vinner, om inget man vill/och reser sig upp att slå till/. Nu kan inte jag melodin, som enligt angivelse ska vara ”Socialisternas marsch”, men jag gissar att den är medryckande.
Varje politisk gruppering med någon dignitet har haft och har sina egna kampsånger, och kanske ibland delat vissa opus med varandra. Jag kommer ihåg hur jag på 70-talet gick på kommunistiska studiecirklar (har glömt vilken fraktion) och hur vi mellan textstudierna och fikat sjöng sorgliga men till känslorna talande sånger om frihet, kamratskap och kamp. Det politiska budskapet har jag nästan glömt, men inte sångerna.
Ordets retoriska makt överträffas endast av musikens makt, och dess förmåga att elda och egga massorna politiskt. Snart hundra år har passerat sedan Viktor Arendorff skrev ”Anarkistmarsch”, men tro inte på något sätt att musikens övertalningsförmåga är något historiskt. I skrivande stund har t ex Feministiskt Initiativ (FI) gett ut en valskiva (varsågod Akademien...ett nytt ord..), med nya, heta artister som Robyn, Frida Hyvönen, Ane Brun och Lisa Nilsson. Nu är det upp till de andra partierna att bemöta denna kommunikationsstrategi, och säga det med toner och inte i ord. Vilken syn att se de respektive partiernas musikaliska gladiatorer battla med varandra, istället för en vanlig simpel partiledarduell? Flest musikröster vinner.
”Folket” idag är dock mer intresserat av Diggiloo än av Internationalen, vilket märks på uppslutningen till första maj-tågen. Kampsångernas musikaliska och politisk/antropologiska historia är dock fascinerande. /Jag fick höra om brottet tidigt en morgon.
Sorgen färgades röd som blodet från en mänska.
Bara bly, bara molnen fick vara vittnen,
Julián Grimau, min broder,
när du blev mördad, när du blev mördad.