1927 publicerade Hemingway novellsamlingen Män utan kvinnor. Nu ger japanen Haruki Murakami ut sju berättelser i en volym med samma titel. Vi blir lite konfysa.
Jag bläddrar i de båda verken men har svårt att se att de hänger ihop. Murakamis noveller handlar egentligen om otrohet och den bottenlösa ensamhet männen i de sju texterna drabbas av när deras kvinnor lämnar dem. Ingen av Hemingways historier tar upp den sortens erotiska förvecklingar.
Murakamis noveller är rätt långa, i regel på dryga fyrtio sidor, Hemingway väljer med något undantag ett kortare omfång. Formmässigt är skillnaderna ännu större. Hemingways stil är ju lakonisk, det mesta hamnar under ytan. I Murakamis berättelser blir nästan allt synligt och kommenterat. Han skruvar ofta upp volymen och då skyms förlopp, figurer och miljöer av berättarrösten. Vi hamnar i en sorts läsarskugga.
Titelnovellen i Murakamis samling handlar om en man som får veta att den kvinna han en gång levde samman med har begått självmord. Hon lurades bort av ondsinta sjömän, förklarar berättaren. Han stiger helt enkelt in i sina fantasier och villfarelser och liftar runt i dem.
Det finns ett sådant, närmast drömartat drag här och var i samlingen men i de flesta historierna dominerar i stället en psykologisk realism som drivits mycket långt.
I en annan berättelse hyr en änkling en kvinnlig chaufför och berättar sitt livs historia för henne under körningarna. I en tredje vänsterprasslar sig en rik doktor igenom ett otal kvinnoaffärer. Det passar honom precis, han har inte minsta lust att fördjupa relationerna. Så blir han ändå kär och då givetvis i en kvinna med samma ljumma inställning till kärlek som han själv hade från början.
Berättarrösterna eller de personer vars tankeflöde vi hamnar i låter ungefär likadant, trots att skillnaderna i livsbetingelser och erfarenheter är stora. Man får därför en känsla av att texterna lika gärna kunde ingått i en roman. De flesta novellerna liknar också enstaka scener som lyfts ut ur ett större episkt sammanhang, inte avslutade berättelser i den kortare prosaformen.
En kvinna i en av berättelserna tror att hon varit nejonöga i ett tidigare liv. Och så reds det ut. Men beskrivningen blir inte särskilt spännande. Det finns många sådana avsnitt tycker jag som bara är platta och ointressanta, nästan kamerala, de saknar kött och blod. Eller vad det nu är som fattas, jästen kanske. Det blir i alla fall ofta fråga om en sorts pedanteri där inte mycket av vikt uppdagas.
En berättelse handlar om Gregor Samsa, den man som i Kafkas världsberömda novell förvandlas till en insekt. Här blir insekten människa igen men den mentala omställningen visar sig bli mycket svår. Det är inte så roligt som det låter. Här vet Samsa t ex inte hur man äter med sked och gaffel men tycker att molnen liknar bakelser. Det hela är bitvis så vimsigt och ologiskt gjort att man tar sig för pannan.
Just nu ligger Murakami tvåa på de vadhållningslistor där man rangordnar kandidaterna inför årets nobelpris. Mig passar han dess värre illa.