I år är det hundra år sedan första världskriget började – och sedan Tove Jansson föddes. Det förra är inte så roligt att tänka på, det senare desto nöjsammare. Tänk att tv-versionerna av Mumintrollen har fått en hel svensk generation (minst) att tycka att finlandssvensk accent är ...ja, maagisk.
För Janssons del var det andra världskriget som paradoxalt nog bidrog till att skapa Mumintrollen och deras värld. Att skapa en egen fiktiv värld var på många sätt en flykt från den grymma krigsverkligheten, som vi i Sverige, om än inte förskonade, men ändå besparade ifrån, kan ha svårt att begripa.
Tove Jansson skriver själv att ”Det var krigsvintern 1939. Ens arbete stod stilla: det kändes totalt onödigt att försöka göra bilder. Kanske var det begripligt att jag plötsligt fick lust att skriva något skulle börja med 'Det var en gång'. Fortsättningen måste ju bli en saga, det var ofrånkomligt, men jag ursäktade mig genom att undvika prinsar, prinsessor, och små barn, och valde i stället min arga signaturfigur från skämtteckningarna och kallade honom mumintrollet.”
The rest is history, kan man säga. Om jag får sammanfatta Tove Jansson genialitet, så handlar det om att kunna sammanföra bilden och berättandet på ett sublimt sätt, och med en sådan enkelhet och direkthet att man glömmer att mumintrollen och de övriga invånarna och varelserna i Mumindalen är fiktiva. Berättelserna är smarta, originella, lärande, oförutsägbara. Gestalter och miljöer är renodlade, och där jag kan tycka att jag känner igen ett eko från art déco och jugend, med sina tydliga konturer, den utsuddade gränsen mellan det mänskliga och naturen, och om fantasins betydelse i livet.
Tuula Karjalainens biografi över Tove Jansson blandar privatliv och konst på ett sätt som besvarar de allra flesta frågor om var konstnärens drivkrafter och inspiration kom ifrån, i framställningen mer likt en essä än en biografi. Nu är det ju på det sättet att mycket av sin egen biografi byggde ju Jansson redan in i sina verk, så något korrektiv till det känns inte särskilt behövligt, och ges inte heller i denna livsteckning.
Om någon kunde få Astrid Lindgrens pris postumt, nog är det Tove Jansson.