En dag i september 2005 föll Fredrik Ekelund ihop på Ikea. Han trodde han skulle dö. Ambulansen kom och precis då råkade ett par fotbollskompisar komma förbi, de tittade förvånat in i bilen, hejade och gick sin väg. Ekelund tänkte att sådana är män. Det gäller att aldrig visa för mycket.
Det är en mansbild som går igen i antologin Men - mannens frigörelse från mannen där åtta författare och journalister skriver om sin syn på manlighet. De har alla mer eller mindre vuxit upp med bilden av mannen som den store och starke, han som fäller träd, har hår på bröstet, mäter kuk och inte gillar att fundera över livets frågor. Han som inte visar sina känslor och aldrig säger så mycket.
Men det är en mansbild som många män idag inte vill identifiera sig med, ändå har de den med sig i bagaget och måste förhålla sig till den. Ska vi uppnå jämställdhet måste därför inte bara kvinnan kämpa för sin frigörelse utan också männen frigöra sig från den ordning med förlegade strukturer som generationer av män skapat.
Av naturliga skäl hanterar författarna i boken sitt ämne väldigt olika utifrån erfarenheter och personlighet. Stefan Lindberg inleder och reflekterar insiktsfullt, men också underhållande kring detta att vara man.
Mikael Niemi skriver om sin uppväxt i den mansdominerade norrländska vildmarken och hur han i protest for till Nynäshamn och gjorde vapenfri tjänst på ett dagis. Men längtade tillbaka.
Simon Bank bidrar med sina tankar från fotbollens värld som i många år var synonym med männens och Hassan Loo Sattarvandi beskriver sin vånda när kompisarna anklagar honom för att teckna en förklenande mansbild i sin roman. Och så vidare.
Det är spännande att läsa Men, om den inre kamp många män för i hopp om att slippa representera något man inte står för. Men man har också motstridiga känslor inför den nya mansrollen. Livet är komplicerat, men så är det att vara människa. Förhoppningsvis kan Men skapa en debatt som ruckar på våra föreställningar om könen att en man är en man är en man...