Möten och minnen från väglöst land
När kulturpersonligheten Hans Anderson fyller 75 år ställer Norrbottens museum ut verk från hela hans karriär som konstnär och författare.
Foto:
Men ödet ville annorlunda. Tillbaka i Stockholm en varm sommardag hittar han Stiglöst land av Svante Lundkvist i en boklåda och det fick honom att längta till Lappland.
1955 kom han till Jokkmokk.
Här reste han runt och predikade för människorna i glesbygden, många mil på skidor, båt och cykel.
- Jag hade lite dåligt samvete för att det tog sådan lång tid att färdas, men det fanns ju inga alternativ, säger han.
Men samtidigt var han glad över lösningen. All färdtid gav honom chans att uppleva naturen och dess innevånare.
- Jag fångades inte bara av naturens skönhet utan också av alla dessa "vanliga" människor som nästan alltid var vänliga. Jag var som ett läskpapper - sög åt mig eftersom jag var intresserad av precis allting.
1968 reste han ner till Stockholm med ett färdigt manuskript i resväskan. Alla hans färder och möten hade tagit sig konstnärliga uttryck, i text och bild. Förlaget Lantmännens tryckeriaktiebolag blev genast intresserade och gav snart ut manuskriptet under titeln För vårens skull.
- Det var precis som att åka på ett bananskal. Och strax efter fick jag ett pris för boken. Jag minns så väl att jag och Sune Jonsson (fotografen, reds. anm.) satt och firade på Gyllene Freden i Stockholm efter att ha mottagit varsitt pris, exakt samtidigt som strejken i gruvan bröt ut.
Nu, 40 år senare, har det blivit arton böcker och en stor mängd konstutställningar. Och när nu Hans Anderson fyller 75 år ställer Norrbottens museum ut ett urval av bilder ur karriären, samt illustrerar dessa med utsnitt ur böckerna.
- Vi har försökt fokusera på Hans romanistiska sida. Han är en person som älskar naturen och älskar människor och han har ett väldigt poetiskt språk, säger Ulf Renlund på museet som ansvarar för utställningen.
Bland bilderna är det den svarta tuschen som har övertaget, men en och annan gouache och målning kikar förbi. Samtliga har lånats in från privatpersoner och institutioner.
- Personligen känner jag nog att det är skraptekniken som passat mig bäst. När jag bodde i USA blev jag bekant med en amerikansk naturtecknare som använde sig av tekniken och han blev lite av min mentor på den tiden.
- Jag tycker om den där känslan av att uppnå det ultimata, där det svarta och vita väger exakt.
Tekniken är inte helt vanlig och består av ett speciellt papper från England som man målar svarta motiv på. Därefter skrapas vita detaljer fram ur färgen - en ganska tidskrävande procedur.
- Men det är ju så roligt, säger Anderson.
Numera blir det dock inte lika mycket.
- Nej, jag känner att jag nog tappat gnistan lite.
Men gnistan finns definitivt kvar när Han Anderson berättar om alla sina möten med människor ute i länet. Egentligen skulle man kunna fylla en berättarkväll, säger han. Och det har han förvisso gjort under sitt engagemang i Låtar och skrönor på Jokkmokks marknad och på kulturfestivalen i Saltoluokta. För det är inte bara Hans Anderson själv som berättar, utan även hans texter och bilder.
- Jag har ju aldrig kunnat sätta mig ner och fabulera när jag skrivit utan jag har skrivit om det jag har varit med om själv.
Likadant är det med teckningarna som antingen är målade efter Andersons egna fotografier, eller direkt ur minnet.
- Jag har fått många goda vänner genom åren och jag är väldigt glad över alla dessa möten.
Så jobbar vi med nyheter