Jag kommer ihåg var jag var när jag hörde och förstod allvaret kring olyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl, beläget norr om Kiev i Ukraina. Det var i slutet av 1986, bara två månader efter mordet på Olof Palme. Under de drygt 30 år som gått sedan det havererade kärnkraftverket har det getts ut böcker och gjorts dokumentärfilmer kring katastrofen. Eller teveserier byggda på fiction, som den aktuella och hyllade ”Chernobyl”.
Britta Stenbergs ”Kvar” är något helt annat, fast i samma ämne. Romanen handlar om Olga från byn Spetje, som bestämmer sig för att stanna i det lilla samhället ett längre stenkast från Tjernobyl. Trots att hon hört order utropas om att hoppa in i bilar och lastbilar och omgående lämna byn. Och trots att hon sett djur skjutas på stående fot och paniken lysa i människors ögon.
Hon, Olga, blir kvar. För vad som är sant eller bara ett påbud uppifrån makten och Högsta Sovjet, det har livet lärt henne är inte lätt att veta. Det här kommer att bli mitt eget krig, tänker Olga, fem dagar sedan ”det där hände”.
Britta Stenbergs ”Kvar” är en rik väv av minnen, illusioner, vrede, lögner. Och en roman om längtan, efter kärlek och sanning. Ja, och mycket mer därtill, när jag tänker efter. ”Kvar” känns stundtals surrealistisk där Olga går från gård till gård och städar upp och fixar inför, vad hon tror, återkomsten av byborna.
Hon går i minnet kring människor i byn och ger mig som läsare små korta, förstås subjektiva, personporträtt. Hon tänker på Ivan, vars barn hon bär i magen, men längtan grumlas inte sällan i byns benhårda patriarkala strukturer som också hennes älskade var en del av. Hon minns sin ”Stalinhatande” far, och mormor och morfar som hade ett livslångt envig mellan religiös tro och ateism. Och hon minns sin mor Maria Svetlana, som Olga under sin alltmer planlösa gång från hus till stuga förstår var en kvinna hon aldrig innerst inne lärde känna. Det blir en smärtsam upptäckt på många sätt.
Olga som alltid skrivit dagbok, gör så även efter att katastrofen svept in över Spetje. Det är kursiverade små texter som summerar dagens tankar och tydligt illustrerar hur illusionen kring stort och smått gnager ner jävlar i mig-känslan hos Olga.
Britta Stenbergs prosa är stringent och synkar väl med romanens allt eftersom mer och mer dystopiska karaktär.
Tron om människornas återkomst var en orsak till att Olga blivit kvar. En annan, kanske än viktigare, var uppdraget från Generalen att ha koll på de sekretessbelagda papperen. Papper som enlig Olgas uppdragsgivare berättade den av myndigheterna dolda sanningen bakom kraftverkets tillkomst. Nämnda General inte bara ser och lyssnar på Olga, utan känns som en dåtida ”visselblåsare”, för att låna ett nutida begrepp.
Kvar är som redan nämnts en rik väv, men där också politik och storpolitik hela tiden är närvarande. Det mesta är ju, i botten, politik.
Visst kan människorna kännas lite vaga och visst förstår jag relativt tidigt hur berättelsen ska sluta. Britta Stenbergs ”Kvar” är ändå en suggestiv och mörk och läsvärd roman.