Mönstring av Tornedalens musiker
KONSERTJord, Carina Henriksson, Willy Clay Band, Marcus Fagervall, Raj Raj BandKonferencier: Svante LindqvistKulturens hus, LuleåFredag 6 november
Foto: Bengt-Åke Persson
Jord har etablerat sig som en av landets intressantaste folkmusikgrupper genom sin blandning av tornedalsk folkmusik och influenser från andra genrer. Och deras skivor och konserter har fått välförtjänta lovord genom åren.
Nu var det ett tag sedan jag hörde dem live men när de startar den 2 timmar och 30 minuter långa konserten visar bandet att de håller stilen och kvaliteten. Stämsången sitter där, liksom det instrumentala och det är ett trevligt återseende, även om det bara rör sig om några låtar i denna kavalkad av musik från Tornedalen.
Ett band som också fått mycket uppmärksamhet är Willy Clay Band som rör sig i den moderna rockcountryns domäner. De är inte ensamma om att låna från countryn i dessa dagar. Sofia Karlsson är ett annat exempel på musiker som med framgång använt sig av countryinfluenser för att skapa ett eget sound på senare år.
Det svänger dessutom bra om Willy Clay band i låtar som Mighty Good Time och den rejält countrydoftande Stay the Night, som knappast skulle skämmas för sig ens i Nashville. De är tajta och stämsången sitter som en smäck.
Och delar av bandet stannar sedan kvar när Marcus Fagervall intar scenen och spelar första låten med dem, innan Fagervall är allena med sin gitarr på scenen.
Jag måste dock säga att jag har lite svårt för Fagervalls material. Det är helt enkelt för platt och utan riktig särart.
Han har en röst som är stark, men låtar som She faller in i kategorin svulstiga ballader som det går 13 på dussinet av.
Men så händer något intressant när Willy Clay Band återkommer på scenen och gör The Miner på meänkieli till sammans med Fagervall. Här måste han backa från det där "jag-har-en-stor-röst"-komplexet som präglar de andra låtarna, och helt plötsligt blir det intressant. Det blir berörande. Jag ser mer än en man i publiken som diskret torkar en tår ur ögonvrån och det är som om Marcus Fagervall hittar hem.
Som i andra konserter där man vill visa upp någonslags bredd, så blir kasten rätt tvära under kvällen. För från Fagervall tas steget över till operasångerskan Carina Henriksson, som framträdde med en lite improviserad konstellation av musiker på gitarr, dragspel och bas med allt från en aria ur Alfredo Catalanis La Wally till Kurt Weills tangohabanera Youkali. Det märks ibland att den klassiska musiken inte är alla musikers vardagliga hemviste, men Henriksson håller ihop det hela med sin säkra röst och det blir ett intressant möte mellan Henriksson och musikerna.
Så blir kastet tvärt igen. Från opera till partyhumppa. För kvällens sista akt blir, så klart, Raj Raj Band, som är en stensäker partymaskin. Än har jag inte varit på en konsert som inte lyfter när de bjuder på sin blandning av komik, tornedalska berättelser och musikaliskt tokös.
Så jobbar vi med nyheter