Moderna får ny jeanschef

Han är på besök i Stockholm för att fira sin mors 80-årsdag och har cyklat från Spånga in till Kungsträdgården. Vi ses på Tehuset, ett klassiskt utomhusfik, tillika symbolisk frihetsplats för omhändertagna eller kriminella på flykt, åtminstone enligt Marianne Lindberg De Geer vars kaninskulpturer veckan före blivit utplacerade på gräsmattan intill.
Själva fiket visar sig vara Daniel Birnbaums första arbetsplats.
Bara några meter därifrån ligger det Stockholmsvatten som för tio år sedan blev grönfärgat genom ett konstattentat utfört av den då relativt okände dansk-isländske konstnären Olafur Eliasson, vars utställning i Tyskland Birnbaum just kurerat.

När Eliasson färgade vattnet var det som ateljéstipendiat på Iaspis, där Daniel Birnbaum chefade med större ambitioner än att byråkratiskt fördela stipendier. Eliasson använde sig av ett ofarligt färgämne, men till en början var det ingen utanför Iaspis som visste att det var just han som låg bakom.
- Dagens Nyheter och polisen gick ut och sade att situationen var under kontroll. Det är fortfarande något som kan göra mig lite konfunderad, det var ju bra att de talade om att det inte vara något giftigt, men att de också påstod att det var en rutinoperation var lite oroväckande. Jag har aldrig sett vattnet bli grönt förut.
Daniel Birnbaum talar med ett lika välartikulerat som intensivt ordflöde, inte helt olikt Jonas Gardells.
De senaste tio åren har han bott i Frankfurt. Debatterna om Anna Odell och Lars Vilks han följt på avstånd, som speciella fenomen i det svenska konstlivet. Kristdemokraten Göran Hägglunds uppdelning av svenskarna i kulturelit kontra verklighetens folk, känner han inte till.
Huruvida det finns ett särskilt svenskt kulturförakt låter han vara osagt.

- Det finns gott om kulturointresserade människor i Tyskland också, men det är ett större land. I Sverige får man ibland känslan av att det är en fråga i taget som dominerar kulturdebatten.
Samtidigt ser han Stockholm och Moderna museet som en demokratisk plats där konsten kan andas fritt, oberoende av rika personers fåfänga eller klåfingriga politiker.
- När man jobbar med Venedigbiennalen hamnar man ibland på rätt absurda platser där konsten inte längre är ett tecken på progressiv demokratisk utveckling. Som i Abu Dhabi, Dubai eller vissa delar av Ryssland där konsten ibland blivit ett slags statussymbol som visas upp som talismaner.
De senaste tio åren har Daniel Birnbaum varit rektor för konstskolan Städelschule i Frankfurt. Han har utmärkt sig genom att hitta och lyfta fram nya konstnärskap, däribland israeliska Keren Cytter, i sommar utställd på Moderna.

Inför fjolårets uppdrag som konstnärlig chef för Venedigbiennalen blev han listad som en av konstvärldens mest inflytelserika.
Men det var som kritiker han började. Som doktorand i filosofi skrev han konstkritik under en tid då poststrukturalism och den franske filosofen Jacques Derrida stod högt i kurs på Expressens kultursida.
- Under en period lärde jag känna folk genom att intervjua dem. Det är ett bra sätt att tränga sig på.

Även om han inte längre recenserar närmar han sig fortfarande konst genom att skriva.
- Kritikerrollen är egentligen oslagbar. Om man vill delta i konstlivet, ha en stor frihet och formulera egna tankar, kan man undra om det någonsin kan bli bättre?
Alla rätt utom könet, var det omdöme Daniel Birnbaum mötte efter utnämningen till ny Moderna-chef. Själv tycker han sig jobba minst lika mycket med kvinnliga konstnärskap som med manliga.

- När det handlar om konst som investeringsobjekt dominerar de manliga konstnärerna fortfarande helt, men den del av samtidskonsten som jag intresserar mig för är lika mycket kvinnlig, säger Birnbaum.
- Det har låtit som att jag inte ens tänker i de här termerna, men har man jobbat på Dagens Nyheters kultursida under Arne Ruth så tänker man inte bara på manligt och kvinnligt utan också på världen. Konstlivet handlar inte längre bara om Köln, New York och London utan minst lika mycket om Kina, Indien och Mellanöstern.