Moberg skrev om sig själv

Tänk på Kristina, inte som den strävsamma utvandraren från Duvemåla, utan som en deppig hemmafru i en amerikansk 1950-talsförort. Som likt Julianne Moore i filmen The Hours, eller April Wheeler i Revolutionary Road är på väg att gå under av tristess och instängdhet. Jämförelsen är åtminstone delvis rimlig, om man ska tro författaren och litteraturvetaren Jens Liljestrand.
I sin avhandling Mobergland. Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie gör han ingen koppling till filmerna. Till skillnad från Julianne Moores karaktär lever också Kristina i ett passionerat äktenskap, det enda lyckliga i Mobergs romaner, som dessutom rimmar väl med 50-talets kärnfamiljsideal.
Ändå menar Liljestrand att Mobergs Kristina har mer gemensamt med efterkrigstidens frustrerade hemmafruar än med de svenska utvandrarkvinnornas faktiska öden hundra år tidigare.
- Det är ett historiskt belagt faktum att många kvinnor i kärnfamiljen vantrivdes på 50-talet. Medan 30- och 40-talen hade varit en tid av frigörelse, framför allt under kriget, gick man tillbaka till traditionella mönster på ett sätt som var oåterkalleligt, precis som emigrationen var oåterkallelig. Den gick inte att diskutera eller att ändra på, säger han.

Innan Jens Liljestrand skrev sin avhandling hade åtskilliga forskare studerat Mobergs populäraste romaner, och bland annat sökt likheterna mellan Utvandrarna och den faktiska emigrationen. Däremot hade ingen på allvar gått ett steg längre och funderat över hur Mobergs egen samtid återspeglas i böckerna, enligt Liljestrand.
Huruvida Mobergs historiska romaner är mer samtida än andra författares är förstås svårt att mäta, men Moberg var till skillnad från exempelvis Frans G Bengtsson otroligt engagerad i sin tids samhällsfrågor, framhåller Jens Liljestrand. Moberg debatterade och gick i polemik.
- Han var sin tids Jan Guillou, fast mycket mer respekterad för sina litterära kvalitéer. Alltså någon som kritikerna kallade geni, och som samtidigt var djupt engagerad i sin samtids aktuella frågor.

När Moberg började skriva på Utvandrarna hade han utvecklat ett Sverigehat vars intensitet förvånade även Jens Liljestrand när han satt och läste författarens brev. Grundligt besviken på Per Albin Hanssons och Socialdemokraternas, enligt Mobergs tycke, flata hållning mot nazismen under andra världskriget, vände sig Moberg, liksom Eyvind Johnson, i stället mot USA.
Till skillnad från många andra författare i sin generation tog Moberg kraftigt avstånd både från nazismen och kommunismen. Den svenska staten betraktade han som förmyndaraktig.
Men det var inte i Minnesota han njöt av den amerikanska friheten. Delstaten gjorde honom suicidal. I stället skrev han tre fjärdedelar av de tre romanerna bosatt i en konstnärsstad i det soliga Kalifornien. Det var där han trivdes och hittade det amerikanska paradis som inspirerade honom i skrivandet.

Men det som framför allt speglas i romanerna är Mobergs personliga frihetsideal, framhåller Liljestrand som fick sin starkaste aha-upplevelse i ett bibliotek i Minnesota. När han studerade en karta över den första svenska bosättningen vid sjön Ki-Chi-Saga insåg han att invandrarna, trots den rika tillgången på mark, bosatte sig nära varandra.
Moberg däremot låter Karl-Oskar vandra rätt ut i urskogen.
- Det är en oerhört starkt bild av någon som väljer individualism och rörelsefrihet. Karl-Oskar är pank, han kan inte språket och hans fru är höggravid. De andra säger "vi ska bo här", men han vill inte trängas, han går en mil rakt ut i urskogen för att få vara i fred.
- Det här har blivit det självklara sättet att se på utvandringen när det i stället är en berättelse om Mobergs frihetsideal under det kalla krigets första år.

Moberg skrev om sig själv

Med ett starkt Sverigehat i botten skrev Vilhelm Moberg ett av svenskarnas viktigaste nationalepos. Utvandrarsviten säger mycket mer om författaren och hans samtid än om 1850-talets faktiska emigranter, menar Jens Liljestrand.