Texten i den rumänsktyska nobelpristagaren Herta Müllers debutbok Flackland är utpräglat visuell. Men hon är lika ofta poetisk. Ofta kliver hon över i en milt surrealistisk stil där staketen kan lyfta och ta en åktur på vägarna och kyrktornen börja snurra. Egentligen är hon väl prosapoet.
Titeltexten är en barndomsskildring, något av det mest sinnliga jag läst. Den lilla flickan bor på landet, morfar häller sprit i hennes öra för att få ut en skalbagge som hamnat där och hela gården börjar snurra. Hon suger på en blomma, den har en söt sträng. Och solen "kokar de bläckblå druvorna".
Nästan som under särskilda slagord berättar Müller om byns sedvänjor och liv. Det handlar om häxor, fågelskrämmor, ormar, knäckäpplen, isvintrar, sjukdomar, sprickor i fötterna, kyrkbesök, löständer, mobbning m.m. En del sidor kunde vara instruktioner som i detalj klargör hur man ska slakta och ta vara på djurens kroppar.
Flackland kom ut i Rumänien 1982 men texten hade då misshandlats svårt av censorerna. I den nya utgåvan har verket återfått "sin riktiga form", meddelar förlaget. Müller ger i och för sig en mörk bild av en olycklig och plågad familj som lever i en efterbliven landsända. Men de dragen sitter så djupt att man knappast kan komma åt dem med kniv och strykningar.
De vuxna är tillbommade människor, inlåsta i byns värderingar. De deformerar invånarna och vi möter en rad kantstötta figurer, främst den supande och tigande fadern och modern som ständigt städar och räknar pengar.
Titeltexten är på åttio sidor men av de andra arton berättelserna är de flesta bara på några eller någon sida, en sorts bisarra miniatyrer. I en familj badar alla i samma karvatten. Men historierna handlar också om pappans otrohet, ett kyrkogårdsbesök, en danskväll, en mordbrännare osv. Småtexterna drar åt olika håll och en del är rätt aparta stilövningar. Å andra sidan hålls samlingen ihop av det fenomenala språket och den lilla flickans blick. Hon är med i nästan samtliga texter och ser allt.