Mjuk musik utan krav

Jag var typ tre minuter sen till Elin Ruth Sigvardssons spelning och genast när jag kom in i salen så möttes jag av chocken att artisten stigit på scenen på utsatt tid(!). Redan utanför salen hörde jag fina höga toner och ett piffigt plinkande på pianot. En vacker, lite raspig röst som var på bristningsgränsen när den var som högst. Fint.
Det visade sig också vara ett rätt så piffigt framträdande i allmänhet, även på klädfronten. Elin var klädd i svart spets, klänning i velour och hade en stor svart rosett i håret. Hon upplyser publiken om att kvällens konsert blir en specialare med mest akustiska låtar. Men jag kan inte påminna mig om att hon spelat någon annan slags musik?

Konserten bestod av mestadels avskalade akustiska låtar med texter om känslor, som det ofta brukar bli när tjejer får tag i akustiska gitarrer. Kavalkaden av texter med fokus på Elins bittra men hopp- och insiktsfulla syn på kärlek har ingen hejd. Ibland lutar det genremässigt mot retrosoul- och gospelflört. Det var mysig stämning och mjuk musik som inte ställer några krav på lyssnaren, men har en uppmuntrande underton att uttrycka sina känslor och inspirera till obekväma förändringar.

Det är, förslagsvis, musik jag kan tänka mig att man kan komma att lyssna på då man dumpat någon eller blivit dumpad och känna att någon varit med om samma grej.
Konserten har sina ups (munspelsslingor, elektriska trummor, ekon på mikrofonen) and downs (olidligt akustiskt), det blir oerhört enformigt och tamt efter ett tag; Det är nästan genomgående samma tempo och bitvis blir sången lite monoton.
Allt tätare mellan gäsparna. Det är inte alls något magplask till konsert men det är som om man hört något liknande, lika gränslös och superdupermjuk kärleksgegga, förr. Kanske på någon av hennes tre tidigare album.

Mjuk musik utan krav

ELIN RUTH SIGVARDSSONKulturens hus, lilla salenLördag, 19.30