Tro
Norrbottensteatern
Premiär 16/1
Monologerna avlöser varandra i teaterlandet Sverige, nu för tredje gången på kort tid bara på Norrbottensteatern, och dessutom med religiös underklang. Jag tänker på Mina drömmar växte vilda från i somras, samt på Roger Storms Markusevangeliet som spelades strax före jul, och att Margareta Gudmundson nu tar över med pjäsen Tro som också den är hämtad rakt av från Bibeln. Fast nu är det gamla testamentet som är källan till fyra kvinnoöden i krig.
Allt är dock översminkat och klätt i en nutida skrud enligt manus av den brittiske författaren Matthew Hurt. Lite lagom moderniserat, kanske man kan säga. Det enda som egentligen avslöjar moderniteten är smattret av kulsprutor i inledningsscenen. Annars skulle var och en av dessa berättelser kunna ha utspelat sig när som helst i människans våldsamma och bestialiska historia.
Här blandas förförelse och tortyr i en blodig mixtur som överträffar det mesta när det gäller råa våldsskildringar. I centrum står fyra kvinnor som på ett eller annat sätt får kriget över sig - våldtäktsoffret, militärhustrun, fältskökan och den fanatiska modern. Alla möter de död och förintelse, våld och förnedring. Deras kroppar skändas. Och till slut torteras de sex sönerna till döds, en och en, mitt framför ögonen på modern i den värsta och äckligaste text jag någonsin hört framföras på en teater.
Ursprunget är dock gamla testamentet, det får man inte glömma, även om man lika gärna skulle kunna tro att de här skildringarna kommer från de nutida krigen - från Irak eller Västbanken.
Den här pjäsen uruppfördes i Edinburgh och har sedan även spelats i London. Mitt i snöstormens Luleå hade den alltså Sverigepremiär på söndagen med Margareta Gudmundson i rollerna.
Det är knivigt det här med monologer, tänker jag en bit in i pjäsen. Utrymmet för att hitta på saker på scen är begränsat. Texten är så där teaterbrittisk också, alltså den hänger som en tjock rök över alltihop så pass att man får andnöd redan efter några minuter. Människovärdet har förintats. Här behandlas släktets kvarlevor med samma värdighet "som man torkar smuts från en skosula", som det heter i pjäsen.
Här måste därför vädras emellanåt, tänker jag och lyssnar efter humorn i texten. Den är knappt skönjbar, men finns där trots det förnedrande innehållet, men tas liksom inte till vara.
I stället maler Margareta Gudmundson på i Pintersk anda med ganska monoton stämma så pass länge att det entoniga (som kanske var tänkt att göra det hela mer gripande) nu drar mot händelsefattigt sömnpiller. Det är lite förvånande att det känns så nu när texten är så stark. Men som premiären spelades finns alltså ingen riktig dynamik, och det händer väldigt lite på scenen.
Episoden med militärhustrun som bli gravid med impotent man har ju massor av just den här finstilta brittiska humorn i sig. Men på scenen görs det allt för sammanbitet och tillbakahållet. Hela pjäsen blir då som en lång, rak femtumsplanka och därför ganska svårsmält.
Texten i sig har dock sin poäng. Det är ju terror- och självmordsbombartider, om uttrycket tillåts. Nyhetsrapporteringen är ju redan full av dessa beskrivningar av mänskliga tarvligheter. Men hemma i tv-soffan finns ännu distansen. Pjäsen Tro är skriven så rakt på att man inte kan väja på samma sätt som med fjärrkontrollen. Så långt är jag med och lyfter på hatten en smula ändå - även om det blir nog så mycket radioteater, fast på scen.
Som det är nu står alltså text och gestaltning lite i konflikt med varandra. Men man ska inte döma en premiär för hårt. Om bara pjäsen spelas några gånger är det mycket möjligt att den växer till sig, och att bitarna faller på plats.