Jag är ofrivilligt hundlös.
För snart två år sedan dog vår älskade Lilla K och lämnade efter sig ett hål i familjens hjärtan så stort att bara hundägare kan förstå det.
Fördelarna med att vara utan hund är lätt räknade:
1: Man behöver inte gå långpromenad i snöstorm, ösregn eller åska.
2: Man vaknar inte mitt i natten av det karaktäristiska hulkandet när vovven lägger upp middagen på finaste mattan. Man behöver inte heller kämpa för att stoppa den från att äta middagen en gång till.
3: Man slipper hår i smöret.
I övrigt: bara nackdelar.
Det har funnits hundar i familjen i hela mitt liv. De har gått omlott ibland och avlöst varandra ibland. Och alla har de haft helt egna personligheter och egenskaper.
Sessan af Syden, en blanksvart blandrastik, bar hem ruttnande kattlik som kärleks-gåvor till sin matte, min mormor. Hon kom också hem och var på smällen en gång och födde så småningom en hel hög rara valpar som en midsommarafton gnagde sönder en säck med grillkol och smyckade den nystädade sommarstugan med svart från golv till så högt en åtta veckor gammal valp når.
Sessan följdes av stövarna Ila och Ringa som mest chillade under köksbordet och bara spratt till liv när morfar hakade ner bössan från väggen.
Sen kom settern Pia som främst är ihågkommen för den enormt runda mage hon fick när hon stal och kalasade på en hel korvring.
Morföräldrarnas sista hund hette fantasifullt nog Sessan II. Klok som få och av mycket oklar härkomst. ”Räv och ansjovis”, brukade morfar svara när nån frågade vad hon var.
De tre taxarna Pontus, Felix och Lotta som alla bott i mitt barndomshem visade hela spektrat av olika lynnen.
Pontus levde i tron att han var universums härskare och bossade över alla. Särskilt mycket hunsade han granntaxen Jocke. Ändå var de två oskiljaktiga.
Efter Pontus kom Felix. Om Pontusvarit en despot var Felix godheten själv, något som särskilt uppskattades av Jocke som fick en ny bästis – en som inte stal hans tuggben och bet hål i hans öron.
Felix levde länge och väl men efterträddes så småningom av lilla Lotta. När mina föräldrar kom till kenneln fanns där två valpar: Lukas och Lotta. Lukas kom frimodigt fram och sa ”välj mig!”. Under en filt fanns en liten knöl. Det var Lotta. Rädd och blyg. Mina blödiga föräldrar tittade på knölen och på varandra. ”Vad får den där stackaren för liv om inte vi tar henne?” resonerade de och på det viset kom Lotta hem till dem.
Och så Lilla K, då. En god vän ägde hennes mamma och han hade bestämt sig för att vi skulle ha en valp. Vi bombarderades först med bilder på en havande Isa och sedan med valpfoton som gjorde att vi helt enkelt inte kunde stå emot. Hon kom, hon såg och hon segrade. Från dag ett var hon familjens absoluta centrum.
Det största problemet med hundar är att de inte lever så länge. Nu är Lilla K som sagt död och av logistiska skäl funkar det inte att ha hund just nu. Vad gör en hundmänniska då? Jo, hon lånar hem hundar. Bibbi, Rut och Ella är tre förtjusande spanieldamer som med jämna mellanrum förgyllt min tillvaro de senaste åren. Men ibland räcker det inte med lånehundar. Då går jag ut i skogen och raggar. Hittills har jag gjort mig bekant med mopsen Troja, taxen Pia och två härliga labradortikar som hälsar mig som en länge saknad vän och älskar att bli kliade på magen.
Så om ni äger en hund och möter en överentusiastisk människa som flirtar skamlöst med jycken – bli inte rädd, jag är inte galen. Jag har bara enorm abstinens.