En höstdag i fjol kom jägaren vandrande längs vägen. Efter en stund flåsade en långbent stövare in över gräsmattan.
Jägaren. Det måste vara du som dödat allt.
För nu var haren försvunnen. Den som vakat över mig så många somrar att jag inte mindes när den dök upp med sina förebråelser. Jag hade älskat att bli granskad av henne. Då slapp jag självkritik.
Men denna sommar var här tomt på avancerade livsformer. Gräs, träd och spindlar räknades inte. Förresten tänkte jag med visst förakt även på såna där typer som Linné. En halvgalning på knä för små och oansenliga blommor.
Det måste vara ett verk av osund besatthet att krypa omkring på det där viset.
- Haren kom fram! Sluta luras.
Men hon kom inte.
Jag mindes nu. Framför hunden hade min hare kommit rusande. Jag skrek:
- Göm dig under bron. Där kommer ingen åt dig.
Men hon vek av mot stigen. Strax därefter hörde jag en kraftig knall. Och nu tomhet.