Minoritetsspråkens ställning stärks

1999 infördes en ny minoritetsspråkslag i Sverige. Den innebar ett stort steg framåt för erkännandet av och upprättelsen för de minoriteter som finns i Sverige, men som skuffats undan i det nationalistiska projektet. Och historikern Lars Elenius pekar på 1809 års krig som en viktig brytpunkt för minoriteterna i Sverige. När gränsen drogs genom Tornedalen var det som att en järnridå sänktes ned och de finskspråkiga i den svenska delen av Tornedalen hamnade utanför den stora finska gemenskapen.
- Under den oscarianska eran uppstod också en skarp polarisering mellan det skandinaviska och det finsk-ugriska som höll i sig långt in på 1900-talet i politiken, säger Elenius som var moderator för fredagens seminarieprogram under Torndalsdagarna i Kulturens hus i Luleå.

Den svenska staten kom att jobba hårt på sitt nationalistiska projekt och byggde myten om det homogena Sverige. Där hade inga minoriteter plats och genom den statliga skolan förstärktes språkförtrycket - något som i praktiken inte lättade förrän på 60-talet, enligt Elenius. I dag ser det dock annorlunda ut, även om det är långt i från perfekt.
- Vi är i ett skede då det händer mycket inom minoritetspolitiken. Men den är assymetrisk och ser olika ut för alla minoriteter. Så bör det vara eftersom behoven ser olika ut. Men vi bör eftersträva en rättvis minoritetspolitik och det man bör fråga sig är vad minoritetspolitiken vill i den process som pågår, säger Elenius och pekar på att tornedalingarna saknar en stark part i ryggen i jämförelse med exempelvis samerna som har sametinget.
- En annan fråga är utbildningsstrategierna. För hur ska meänkieli överleva i framtiden? De olika språkprojekten drivs av de som är i medelåldern. Och ska språket vara till för identiteten, eller vara till för att det har en funktion? Beroende på vad man väljer där påverkas strategierna för framtiden, säger Elenius som menar att språkundervisnignen måste komma redan i förskolan och sedan följa individen genom livet.
Hans tankar fick också visst stöd av Kajsa Syrjänen Schaal på Integrations- och jämställdhetsdepartementet som varit sekreterare i arbetet för regeringens nationella minoritetspolitik som träder i kraft efter nyår, en proposition som har titeln Från erkännande till egen makt.
- Många av de som deltagit i våra undersökningar har berättat om hur svårt det är att återerövra ett språk som man förlorat. Man får inte underskatta det, säger Kajsa Syrjänen Schaal.
Hon menar att många fortfarande har svårt att börja tala sitt modersmål och drar sig för det i kontakter med myndigheter. I språklagen från 1999 står det att de som talar minoritetsspråken skulle kunna tala med myndigheter på sitt eget språk.

Det har dock fungerat så där. Och många kommuner har slingrat sig undan och pekat på att bara var några få kommuner som officiellt utsågs att ha ansvar för att ge service på minoritetsspråken.
- Lars Elenius har granskat hur det fungerat och konstaterade att enskilda ofta inte kunde utnyttja sina rättigheter. Det blev ett glapp mellan åtagande och verklighet. Men i den nya propositionen blir det 38 förvaltningsområden och ingen kommun kan slingra sig. Det står klart och tydligt att lagen gäller hela landet, säger Syrjänen Schaal.
En skillnad i den nya propositionen är att man talar tydligare om rättigheter och skyldigheten att samråda med minoriteterna.
- Det blir en lagstadgad samrådskyldighet och det ska bli bättre återrapportering om hur lagarna följs. Och jag skulle vilja göra ett medskick till kommunerna - ni har jobbat i tio år med den lagstiftning som kom 1999. Försök att titta på vad ni kan göra för att bli bättre. Det handlar om legitimitet.